6-åringen

Jag vill förklara världen för dig.

Bryta ner det i pedagogiska Bamse-portioner och göra det lika viktigt för dig som det varit för mig.

Att förstå.

Att göra skillnad.

Att förstå skillnaden mellan ” Ät mer mat” och ”Ät upp din mat”.

Där är vi nu.

 

Dina ögon tittar storögt på mig när jag vill berätta för dig om vad mycket du kan göra.

Vilken skillnad du kan göra genom att gå din egen väg.

Genom att vara snäll.

Att inte ta skit.

Att rakryggad stå för vem du är och vad du vill.

Jag vet att det kan vara svårt.

 

Men så lämnar jag dig på skolgården, viskar i ditt öra hur mycket jag älskar dig.

Du stoppar händerna i fickorna och vandrar rakryggad förbi alla stora barn med dina enhörningsstrumpor och rosa vantar och går rakt fram till dina tjejkompisar.

 

Du sade till mig: ”Mamma, jag gillar mest tjejer.”

Jag svarade, ”Det är ok, jag brukar oftast gilla mest killar”. Du skrattade.

Jag sade ” Du får gilla vem du vill vet du, det är det som är så bra”.

Så gav du mig en kram.

 

Min fantastiska lilla 6-åriga pojke, med hela världen inuti.

vår fixering vid att resa bort

Det finns en norm i Sverige kring att så fort det är skollov, långhelger eller semester så ska vi helst resa bort. Jag är den första att anamma den här normen och har alltid längtat efter de här små miniresorna som en gulkant på vardagen. Men börjar det inte kännas lite tradigt? Lite förlegat?

På senaste tiden har jag slutat längt bort. Det finns ju så mycket kul som arrangeras i närområdet. Som nu när höstlovet kommer; alla museer, bibliotek, kulturföreningar etcetera arrangerar massa roliga aktiviteter. Många är lediga med sina barn, kanske skulle vi för en gångs skull hinna umgås med varandra? Men nej, det ska flygas till Kanarieöarna, besökas vänner i andra sidan landet med hundratals mil sittandes i bilar kors och tvärs. Nej, det är ingen som hinner ses under höstlovet.. Folk kommer tillbaka till jobbet tröttare än innan och ännu värre är såklart miljöpåverkan av allt detta flaxande.

Det finns en rörelse som heter Jag stannar på marken. Jag kommer att flyga ibland (men väldigt begränsat) så jag är inte med i den. Men jag skulle kunna säga Jag stannar hemma, inte jämt, men betydligt oftare. Vill lära känna mina grannar bättre, ha tid att stanna och snacka vid grinden. Vill utforska lokala bibliotek och muséer, traska i den göteborgska skogen, andas in havsluften vid klipporna. Ta sovmorgnar med barnen. Slippa bilen. Slippa stress och barn som vill glo på skärmar under timmar på resande fot. Kom gärna över på en fika. Jag stannar hemma. Vi stannar hemma. Denna gång.

den uppoffrande miljövännen

Stina Wollter pratade en hel del om “den fina flickan” som hon inte längre ville vara. Det gör också komikern Karin Adelsköld, som kämpat med utmattningssyndrom den senaste tiden. Hon har startat hashtagen #bakominstagram som likt #familylivingthetruestory syftar till att lyfta upp jobbiga saker. Karin växte upp med “gröna vågen”-föräldrar och blev själv en sådan som ska göra allt själv; från tygblöjor till barnen till att laga all mat från grunden.

Normen hur man ska leva som en äkta miljövän har länge varit uppoffrande. Helst ska du laga all vegansk ekomat själv från grunden, cykla överallt, vara självhushållande och odla, laga dina kläder tills de smular sönder och sedan använda dem i något häftigt DIY-projekt. Parallellt finns minimalism-trenden där du ska göra dig av med de flesta ägodelarna, bo litet, helst i ett hus på hjul. Snacka om att få prestationsångest, för samtidigt pågår ju livet..

Hur många miljövänner är inte utmattade? Jag känner alldeles för många och det är så sorgligt. Vi måste sänka kraven, bli mer tillåtande och backa varandra mer, snarare än att tävla i miljöbästhet. Vi måste orka fokusera på framtidens stora ödesfrågor och inte fastna i vardagstävlandet. Du duger!

Jag och mina kollegor på Camino drog i december igång kampanjen #draibromsen. Lite längre fram ska jag berätta mer om den. Som en del i den kampanjen skrev Karin Adelsköld en krönika om gurkmeja, mindfullness och svårigheten att älska sig själv åt oss, här är den.

rätten att bara få vara

Jag träffade Stina Wollter sommaren 2016 första gången och uppfattade henne som “levande”, till skillnad från många andra offentliga personer som jag ofta uppfattar spelar en roll. Stinas tankar, ihop med andra kroppsaktivister jag följer, är viktiga för miljörörelsen. Det handlar om rätten att bara få vara, som en individ, inte bara som konsument. Och att vara nöjd med sig själv. En nöjd människa är en dålig konsument-som det heter.

– Det är helt fantastiskt den dagen människor förstår att normer är konstruktioner och vi har makten att konstruera om dem. Eller ifrågasätta dem. Eller vägra dem, sade Stina.

Miljörörelsen skulle behöva arbeta mer med ifrågasättandet av normer, inte bara normen att ta bil, flyga och äta kött utan även visa på andra förebilder och släppa fram nya människor som inte uppfyller normen för hur man ska se ut in i det offentliga rummet. Vad roligt det skulle bli att läsa något annorlunda i tidningarna dessutom..

Här är länk till min intervju med Stina Wollter i Camino

lite mer verklighet, tack!

Det är ok att gilla fina saker. Jag älskar fina saker, inredning, vacker natur, läcker design och fina bilder. Det är inget fel eller miljöskadligt i sig. Det som dock är skadligt är vårt samhälles oerhörda fixering vid det nya, unga och det som fyller vårt nuvarande skönhetsideal. Sociala medier förstärker detta.

Testa då och då att lägga upp lite vardagliga bilder, bilder på stök i ditt hem och när saker inte gått som du tänkt dig. Utöver att det är skönt att skriva av sig så hjälper det andra att sänka sina prestationskrav och du bidrar mindre till köphetsen och jämförelsekulturen som leder till onödigt shoppande.

Slutsats: moralisera inte över människor som gillar fina saker eller kläder. Vår känsla för skönhet och det nya driver utvecklingen framåt. Den hållbara framtiden måste också vara attraktiv för att vi ska vilja ta oss dit. Men undvik att bidra till “nytt”-hetsen.

är miljövänner moraliskt överlägsna?

Är miljövänner moraliskt överlägsna? Eller är vi vanliga människor som alla andra?

Vi kan inte vänta oss att vi som individer gör en massa privata uppoffringar, det är inte så sociala varelser fungerar. Vi fungerar och agerar i flock. Idén om att miljömedvetna människor ska gå före och exempelvis sluta flyga är något som intresserat mig i många år. Många driver den linjen väldigt hårt, väldigt skamfyllt och argt. Men den utgår från idén om att människor agerar utifrån egna val och att vi har möjlighet, resurser och vilja att kunna välja annorlunda än flocken, trots att forskning visar att det är en oerhört liten del av de vals som görs som är våra egna. Den största delen kommer från samhällsnormer, familj, vänner och partner. Att sluta flyga kan då endast göras av människor som exempelvis har vänner med liknande åsikter. Visst kan det finnas individer som sticker ut, men då oftast som en del i deras eget identitetsbyggande som “annorlunda”.

Slutsats: för att minska flygandet bör debatten hamna på samhällsnivå, flygskatt eller flygransonering. Kanske varningstext på flygresor som på tobak? Själv tror jag mest på den så kallade tillsammanseffekten, baserat på idéer från Folke Tersmans bok Tillsammans. Det enda sättet att få folk att göra avkall på förmåner är att andra också måste göra det. Individuellt skuldbeläggande måste bort och gemensamma lösningar måste in. Vi behöver stötta varandras steg framåt mera och arbeta med att ge tydliga signaler på vad som är steg i “rätt” riktning.

 

flickorna i mitt liv

Den här texten skulle handla om flickor. Inte om pojkar. Men samma dag som jag tänkte publicera den läste jag i nyheterna att han dött. The man. Sektledaren Charles Manson. Och jag bildgooglar honom för kanske tionde gången i år. Tittar på bilderna från då han var ung för att se spåren av lockelse hos honom. Och jag ser det. Tydligt. Jag ser precis vad det var flickorna gillade hos honom. Jag kan se något i blicken hos honom som kan vara det som fick dem att döda åt honom.

När jag läser mina gamla dagböcker från tonåren slås jag alltid av samma tanke: tänk att jag lät mitt liv överskuggas så av relationer till killar. Till längtan efter att vara populär, önskvärd, att vara “flickvänsmaterial”. Så mycket sorg över alla dessa killar och framförallt, så mycket tid som jag hade kunnat lägga på självförverkliganden, på intressen, på att ha kul. Om det finns en enda sak jag skulle vilja säga till mitt tonårsjag så är det “skit i killarna, ha kul istället med dina vänner”.

Det är därför som en sådan smärta, lättnad och förvirring uppstår när jag läser boken Flickorna, av Emma Cline. Det är över ett år sedan jag läste den nu, men jag tänker på den nästan varje dag. Historien baserar sig på flickorna som flockades runt kultledaren Charles Manson och som sedan begick mord åt honom. Den handlar om att som kvinna alltid förhålla sig till andra kvinnor, men framförallt förhålla sig till sin egen popularitet /rang hos män och att ständigt fokusera på att behaga dem.

Medan unga killar trimmar moppar, har kul och roar sig lite med flickor, så fostras flickorna i att ta ungdomsförhållanden med killarna på allvar. Det formar deras egenvärde. Det avgör deras öde.

Bokens Manson är en player, en pajas som egentligen inte är bra på något annat än att förföra kvinnor (och inte ens det verkar han ha varit så bra på). Kanske är det snarare att förtrolla kvinnor som är hans grej. En sån där konstnärssjäl, lite bohemisk och hippieaktigt “fri” spirituell snubbe. Gränslös. Vem har inte stött på en sådan? Och självklart lockar han till sig lite trasiga kvinnor som vill ha en fadersfigur.

Flickorna är en så ruskigt bra bok, troligtvis den som påverkat mig mest av alla böcker jag läst den senaste tiden. Medan jag läste den så släpptes en sten från mitt tonårshjärta: det handlade aldrig om mig, det var inget fel på mig. Jag var bara precis som alla andra flickor, ilurad att mitt liv skulle kretsa kring pojkarnas godkännande av mig, till killarnas bedömning. Att spendera år av den sköra ungdomen till att balansera på den den fina linjen mellan att vara madonna och hora. Vara mystisk, men också lätttillgänglig, moderlig och tillgiven. “Flickvänsmaterial”, helt enkelt.

Och jag tänker på flickorna i mitt liv. I min uppväxt. Det var de som var viktiga på riktigt. De gav mig intressanta tankar, vi gjorde roliga äventyr, de gav mig trygghet och kärlek. Till skillnad från relationerna med killarna, så var jag glad ihop med dem. Det är sorgligt och jag tänker på hur sorgligt det måste kännas för killarna. Och för Manson. Han var som en vampyr som sög kärlek ur flickor för att själv kunna leva. Tänka att vara sådan. Att inte ha förmågan att kunna ge kärlek själv. Riktigt sorgligt.

varför jag blev feminist när jag fick söner

Jag blev feminist när jag fick söner. Eller kanske egentligen inte, jag har väl varit det hela mitt liv. Men när jag läser om alla män som blivit feminister efter att de fått döttrar så har jag tänkt att, “jovisst, jag är ännu mer mån om att jobba för jämställdhet nu, än jag var innan barn.”

Egentligen vill jag inte ens behöva säga att jag har söner, de är ju bara små barn och det borde inte ha en betydelse. Men det har det. Redan.

Ännu är min blivande femåring ganska ofärgad av könsroller. Han älskar sina rosa strumpbyxor och målar allt i lila och rosa. Han vill fortfaranda ha tio pussar och tio kramar varje morgon när jag lämnar till föris. Och han är bästis med en tjej. Och är inte så intresserad av varken bilar eller actionhjältar. Och jag försöker hålla kvar vid det, så länge det bara går.

Jag har två tydliga mål som jag försöker nöta fast i dem, förmodligen extra mycket för att de är killar. Det ena är att respektera ett nej. Om någon säger att något gör ont eller inte vill – då måste man respektera det. Och det gäller även när de vill göra något med mig som jag inte känner för. Mina känslor är också viktiga – som mamma, som kvinna, som människa. Det är viktigt att de får med sig det. Det är jag benhård med.

Det andra handlar om att vara snäll. Hade jag haft döttrar kanske inte detta hade varit lika viktigt, tjejer matas ju med tankar om att vara en “snäll flicka” hela tiden, medan killarna matas med att vara “coola och tuffa”. Så min andra mission är att att ofta säga att det viktigaste man kan vara i livet, det är att vara snäll. En snäll kompis. När de är lite större är min tanke att bredda begreppet lite och förklara att snällhet inte handlar om att acceptera eller vara tyst. Det handlar om att ifrågsätta, hjälpa utsatta, stå upp för de svaga, säga till när någon behandlas illa. Och att ju starkare man är, desto snällare måste man vara.

Vi läser Bamse.

Vi läser Astrid Lindgren och inspireras av Pippi.

Vi kramas mycket.

Jag säger “Jag älskar dig”, varje dag. “Jag älskar dig och tycker du är fantastisk”.

Jag uppmuntrar dem till att prata med mig om något är jobbigt.

Vi delade förelädraledigheten ganska lika, jag och barnens pappa. Vi delar nätterna, varannan natt – rätt av. Och lämningar, hämtningar, föräldramöten, tandläkarbesök…

Jag jobbar på att släppa på kontrollen genom att låta pappan trösta när barnet är ledsen.

Jag är absolut inte perfekt och det kanske inte kommer ha den effekten jag önskar. Samhällsnormerna kanske dundrar ner och spräcker alla mina drömmar om påverkan. Men jag har iallafall försökt. Jag önskar att mina killar ska kunna resa sig upp och säga “Nej”, när något orättvist eller felaktigt händer. Det är mitt ansvar, som mamma till söner. Det är vårt ansvar som föräldrar och medmänniskor, som kollegor, släktingar och vänner. Nästa generation ska bli lite bättre än vad vi var. Det är väl det minsta vi kan göra.

it takes a village to raise a child

Jag tänkte skriva detta inlägg i samband med att några unga killar (barn) misshandlades av vakter i samband med en tågresa för några månader sedan.
Nu återkommer samma tankar när vi nyss genomförde Rocka sockorna-dagen och sociala medier kryllat av bilder på människor med olika sockor för att fira allas olikaheter och specifikt för att prata med varandra och sina egna barn om att människor med downs syndrom är helt ok.

Jag har svårt med den typen av kampanjer, men framförallt har jag så oerhört svårt med uppdelningen i “mina barn och andras barn”. Det kanske låter radikalt, men jag anser inte att det barn jag fött fram är “mitt” och jag anser inte att andras barn tillhör någon annan. Skulle man någonsin resonera så om vuxna?
Det är klart att jag vet att jag är vårdnadshavare för mitt barn och har ett extra ansvar att ta hand om personen och hjälpa den genom livet, men det innebär också att låta andra hjälpa barnet genom livet. Precis som jag gärna vill finnas där för andra barn som jag inte själv fött.

Det är olyckligt att så många tycks tro att man inte har ansvar för ett barn som man inte själv fött (eller bidragit med spermier till). Själva innebörden i uttrycket “it takes a village to raise a child”, betyder just att det inte bara är två personer som är ansvariga för ett barn utan en hel by, ett helt samhälle. Det kan vara svårare att se den uppenbara kopplingen om man inte bor i just en liten by, utan i en stor stad, och känna att man ansvarar för barn som man kanske aldrig sett förut. Men jag menar att man faktiskt har ett ansvar även för dessa barn.

Vi har skapat ett samhälle där det är blivit lätt att ropa på sina rättigheter, men så svårt att erkänna sina skyldigheter. Vi vill slippa ansvar, vi vill bry oss om oss själva och vår egen lilla kärna. De personer som anses “snälla” är de som bryr sig mest om sin egen familj och sina närmaste vänner. Personer som kanske “offrar” lite av sin närmaste familj för att hjälpa de som har det svårare anses vara sämre (inte i teorin , men i praktiken är det så). När det, enligt mig, borde vara tvärtom.

Det krävs ett helt samhälle för att fostra ett barn. Det krävs ansvarastagande vuxna som bryr sig om fler barn än bara sina egna, och då menar jag inte bara genom att ha ett fadderbarn i ett utvecklingland som familjen skänker pengar till en gång i månaden. Genom att vidga sin “bry sig om-krets” några kilometer så skapar vi ett samhälle som är säkrare för de egna barnen, som minskar risken för att “andras” barn växer upp och blir kriminella, våldsamma eller utanför. Om man ser att man även har ett ansvar för grannens barn med downs syndrom, istället för att tycka synd om de “stackars föräldrarna som har så fullt upp”, så skapar vi ett medmänskligare samhälle och bidrar till att de barn som växer upp idag ökar sin empatiförmåga och sin känsla för ansvar. Kanske kan man gå over till grannen och erbjuda sig att ta med barnet på en utflykt en dag tillsammans med sina barn? Kanske kan man bjuda in familjen till att komma närmare och inte visa rädsla för att de ska “ ta över”.

Jag har inget emot familjer, jag är själv del av en klassisk familjekonstellation – men jag önskar att alla, inklusive jag själv, kunde twista tankebanorna en aning och försöka vidga sin ansvarskänsla lite. Jag hoppas också att andra föräldrar kunde bjuda in mer. När jag födde min son, var det väldigt främmande för mig att säga att folk inte får komma på besök den första tiden (såsom en del experter råder till). För min son är inte min – han är en ny samhällsmedborgare och jag vill bjuda in så många som möjligt att älska honom. Så många föräldrar håller en benhård, beskyddande hand över sina barn och släpper inte in andra vuxna till mer än att få hålla en liten kort stund eller klappa lite…
Fram för lite mer öppensinnade föräldrar, mer empatiska grannar och mer kärlek – även till barn som inte är dina “egna”. Så skapar vi en bättre värld – inte genom att ha på oss olikfärgade strumpor en dag om året.

Onsdag eftermiddag 17:02

Jag klickar bort och loggar ur.

Stänger ner och checkar ut.

Packar ner.

Stänger igen.

Kopplar bort. Kopplar ner. Kopplar av.

Reser hem.

 

Jag packar upp.

Plockar fram.

Plockar undan.

Plockar ner.

Rensar ut, rensar bort.

Sätter på.

Maskiner och apparater.

Flödet fyller mig.

Jag blockar bort.

Jag tittar på. Stänger av.

Pluggar ur.

Klickar bort.

Lägger undan.

Stänger ögonen och håller andan.

Pausfågeln sjunger mig till sömns.