Flykten

Plötsligt en dag bröt jag mig loss. Det var tydligen vanligt att man gjorde det som ungdom i den här världen. Jag skulle med något tåg, men hamnade på något underjordiskt ställe. Vi var flera där. Som revolutionerade. Jag kände mig så fri, så helt galet fri.

Jag gjorde precis vad jag ville. Tydligen ingick det att man blev känd, för min tidigare kasst sålda bok hamnade på topplistor och såldes tillsammans med andra försvunna ungdomars böcker. Men jag var inte försvunnen – jag rörde mig i samhället precis som alla andra. Som en vespa, snabb och rörlig. Ibland kunde någon känna igen mig och jag fick hitta på ursäkter. Vi levde på överflödet i samhället – det som andra ratade. Men mest var jag för mig själv, spionerande i samhället, sov på någon äng, sprang omkring.

Jag minns hur jag sprang på en tågstation, helt utan kläder. Till slut rafsade jag åt mig en sjal som jag svepte om mig. Jag kände mig så fri, så orädd, det fanns ingenting som kunde stoppa mig. Jag var något annat än samhället, ingen kunde hinna ikapp mig för det var ingen som visste hur man gjorde när man sprang fritt. De andra sprang bara för träning, jag sprang för livet.

En dag skulle jag åka kajak under en bro. När jag kom fram till bron och insåg att det blev ett för stort vattenfall på andra sidan så klamrade jag fast mig i bron. Jag blev räddad. Det kom en kille och plockade ner mig, en kille som var van att omvända flyktingar. Han ville visa för mig vad ett vanligt liv kunde innebära, vad mysigt det kunde vara att vara trygg. Givetvis blev jag kär. Han var så varm och mjuk och jag blev helt plötsligt rädd för att förlora saker igen.

Killen hindrade mig från det där, de där galet farliga sakerna. Han var fantastisk och jag kunde inte lämna honom. Så småningom klev jag tillbaka till världen med alla de andra. Jag blev en av alla dom igen. Jag valde att leva ganska anonymt. Men ingen kunde ta ifrån mig känslan av frihet. I drömmarna återvänder jag ganska ofta till den världen. I drömmarna finns det inga hinder, inga rädslor, ingen trygghetsjakt. 

Så drömde jag i natt. Så tänker jag ibland. Att balansera mellan frihet och trygghet är förmodligen bland det svåraste jag gör varje dag.

Det finns en by

Det finns en by. Vid sidan av den rinner en hungrig flod, lynnig och livlig som ett rovdjur. Vi badar i den ibland – men då gäller det att hålla i sig. Floden är blodet i våra ådror, pulsen i byn, faran och levebrödet på samma gång.

I byn ligger husen tätt, liksom på varandra, för att man ska ha nära till allt och alla. Restaurangerna, ja det är egentligen lite mer som hak, där står svettiga män och steker mat i hus utan väggar, och med låga tak. Matställena hänger ut över floden, som slukar oset som en hungrig best och belönar med en skjuihelvetes utsikt.

Här äter man fantastisk mat och dricker friskt, kallt vatten direkt från bergskällan.

På haket ramlar man in som man är, gärna rufsig i håret och vindpinad av stadens alla aktiviteter.

Staden är som en kåt tonåring i väntan på att festivalen ska börja. Spänningen darrar mellan takhusen och skrattet rullar över bergstopparna på andra sidan byn. Här springer vi för att vi gillar det, för att vi är glada och för att vi inte vill vänta. Det finns inga bilar, inga utsläpp och inget hat. Byn ligger tätt sammanlänkad med andra byar, med små skogsstigar som binder oss samman. Och jag är aldrig rädd när jag springer på stigarna, för det är alltid så många på gång till närliggande byar – för att fika med en kompis, för att hjälpa till att bygga ett nytt hus, för att dela med sig av sin nylagade mat.

Det är en by som älskar, och vi älskar den. Varje minut är så levande, varje sekund känns lika värdefullt som guldet som flyter i floden.

Aktiviteten är febril, det är ingen sovstad. Vi bygger, vi odlar, vi klättrar uppför bergen och flaggar åt våra vänner. Och gatorna är trånga, här säljs färsk frukt, barnen jagar varandra och paren dansar gärna en sväng under lunchen. Bagaren öppnar sina fönster så att doften bedövar hel staden, och får den att ta siesta när eftermiddagen blir lång. För när natten kommer tar vi fram eldarna, sagorna, berättelserna. Vi spelar instrument och sjunger, vi flirtar och skryter över dagens bedrifter.

Fiskarna hoppar i floden och gnistrar i gryningsljuset. När de första fiskarna drar på sig sina stövlar och står i morgonljuset med sina nät, slumrar en stor del av staden i hängmattor, på bäddar av blommor eller i sin älskades famn. 

Vi låter ingen vara ensam – de gamla bor med de unga, de ensamma bjuder vi in till våra enorma familjer. Vårt hem är vår by, vår värld – de svarta bergen, den glittrande floden och de favelaliknande huskonstruktionerna med sina gångar, torn och hemliga förråd.

Vi har festivaler lite då och då. Äppelfestivaler, primörfestival, fiskefestival och ett julfirande som varar i en månad. Vi sover när vi är trötta och gråter när det gör ont. Vi slutar när vi inte orkar längre och vi lyssnar när någon vill prata. 

I byn finns väldigt lite tid till att spela datorspel, titta på tv eller hänga framför en dator. Visst finns det dagar när vi tittar på film eller tider när vi gärna stänger oss inne för att göra beräkningar, skriva eller planera. Men när det är matdax ger vi oss ut på gatorna för att känna pulsen. Musiken drar igång, det är lite som att gå på en karneval vid midnatt. Vi klär oss gärna lite lustigt, det tycker iallafall folk i våra grannbyar som gärna kommer och deltar i våra fester. Vi har gärna masker, fjädrar, stora klänningar (ja både killar och tjejer), färgglada skynken och spetsar. Vi har tjocka kängor- det är det bästa i den tuffa terräng vi bor i och när elden brinner och musiken spelas slänger vi gärna av oss kängorna och dansar barfota i den bruna jorden.

Vi vaknar oftast samtidigt – när solen stiger upp och lyser på floden, då vet vi att det är dax. Då gnuggar jag mig i ögonen och går och badar i vattenfallet vid bergskanten. Jag börjar min dag med yoga och bröd med honung på. Jag skriver artiklar som jag gör på mina resor mellan grannbyarna. Ibland reser jag lite längre, ibland tar jag på mig jeans och skjorta och har möten i storstäderna. Ibland lämnar jag min by för att föreläsa i andra byar.

Vid den här tiden har samhället delats upp i mindre byar som placerats på strategiska ställen för att vi ska ha de bästa förutsättningar för att leva. Här lever vi i harmoni med naturen, djuren och människorna. Och har ömsesidigt utbyte med våra grannar. Här finns ingen fetma, ingen anorexia och inga välfärdssjukdomar, men kanske desto mer stora problem. Och vi är jäkligt glada att vi lever, varje dag.

Det finns en by. Eller kanske inte. Jag ska iallfall flytta dit en dag.

Besök i det förlovade landet

”Kalifornien är en orgie i ohämmad individualism. Det lockar till sig företagsamma men kringdrivande människor – jägare och samlare snarare än odlare.” Orden är en minisammanfattning av boken Kalifornien av Joan Didion som jag läst under höstens Kalifornienresa. Överallt jag befann mig såg jag spår av att hon har rätt.

Joan kommer från Sacramento, staden dit människor kom mitten av 1800-talet som en första anhalt efter de höga bergen där många hade dött eller lämnats till sitt öde. De som kom över bergen var äventyrslystna, hungriga och letade efter det förlovade landet. Många hade offrat mycket i sitt liv för att komma hit. Det är inte förvånande att de hade en längtan efter frihet och framgång, något som blivit delstatens signum.

I USA finns både det bästa och det sämsta: här åt jag fantastiskt gott på ekologiska Raw Food-restauranger, skuttade sprudlande runt bland lokalproducerade, billiga, ekologiska grönsaker på enorma bondemarknader mitt i centrala Hollywood och mötte inspirerande aktivister i San Fransisco. Men jag åkte också SUV, hängde på luftkonditionerade köpcenter, stirrade på produkter och varor i mängder, och bodde under en period i ett Gated Community. I Kalifornien finns solen, möjligheten till att leva bara på solenergi, här finns den svala brisen från havet och möjligheten att klara sig utan luftkonditionering. Man kan bygga enkelt och odla sina egna apelsiner på tomten. Men varför utnyttjas inte denna potential?

Jag ville hitta svar och träffade människor som odlade sin egen honung, komposterade, levde off-grid eller ledde cykelkampanjer – fantastiska individer som tyckte att det var just individualismen som skulle lösa problemen och som sket i staten. Jag frågade en solelentusiast vad han tyckte om Teaparty-förslaget att halvera bensinpriset i USA och han svarade ”Det är bra, då får vi solcellsfantaster bara arbeta ännu hårdare med vårt budskap.”

Ja, någonstans där förstod jag USA lite bättre, samtidigt som jag insåg att det är ett land som inte kommer att göra stora förändringar politiskt, utan att det måste komma från folket. Så alla miljövänner –jobba hårt på att påverka era amerikanska vänner!

Detta är ett utdrag ur min ledare i Camino 25 med tema Den nya amerikanska drömmen

Stäng av!

Håller vi på att arbeta ihjäl oss?

En gång i tiden trodde vi människor att när samhället industrialiserades, när informationsteknologin utvecklades eller datorerna kom så skulle vi inte längre behöva arbeta lika mycket. Vi skulle kunna arbeta några – kanske tre – timmar per dag och sedan ägna oss åt lättja, sex, mat och att umgås med vänner och familj. Alla som lever idag vet att så inte är fallet. Om man med lättja inte menar att halvsova framför tv:n.

Väldigt många människor jag känner arbetar till deras kroppar värker. Kronisk trötthet, huvudvärk, spända muskler och magproblem är symptomen och när de äntligen går på semester är de så slut att de drabbas av influensa eller magsjuka. Vi ser projektledare som sliter sitt hår fram till midnatt och folk som bokstavligen sover över på sina arbeten. Rationaliseringar, effektiviseringar, högre löner till högt uppsatta – drabbar de längre ner i kedjan. Datorerna räddade oss inte, istället har vi drabbats av informationsoverload och vi förväntas vara uppkopplade dygnet runt.

Vad är det allt handlar om egentligen? Borde inte vi alla sätta oss ner och fundera över 1. Vad som är viktigt i livet 2. Vad som behöver göras och 3. Hur vi gör det på bästa sätt?  Det inbegriper miljöfrågan, samhällets utveckling, våra individuella liv och det gäller definitivt våra arbeten. Hur skapar vi meningsfulla arbeten som fokuserar på rätt medel och på rätt mål? En av de personer som lockat till mest diskussioner på redaktionen har varit Timothy Ferriss, med boken 4 timmars arbetsvecka. Att arbeta fyra timmar kan ses som en dröm för många, medan många skulle undra vad de skulle göra med all den tid som blir över. För vad vi ägnar vår fritid åt är minst lika viktig som hur vi arbetar.

Vi blir lyckliga av att kämpa efter mening i livet. Och för att ha ett liv som känns meningsfullt bör du känna någon slags kontroll över din egen tillvaro – något som inte många känner idag. Att leva medvetet, ta medvetna beslut, ifrågasätta dålig företagspolicy och bekämpa orättfärdiga neddragningar är viktiga steg. Tillsammans kan vi skapa en mer hållbar värld. Men för det krävs pigga hjärnor, klara tankar och öppna hjärtan. Börja med att fokusera på det som är viktigt istället för det som är bråttom. Och gå hem och sov ut.

Detta är ett utdrag ur min ledare till Camino 23 med tema Re:work.

Ibland tar saker tid- låt dem göra det

Det har tagit mig trettio år att våga stå på händerna. Ibland tar saker tid. När jag väl vågade öppnade sig en helt ny värld för mig, där min kropp inte längre var en rädsla utan en möjlighet. I samband med lärdomen fick jag mitt första ryggskott. Hade kanske lärdomen att göra med en rädsla att förlora min förmåga? Att förlora kunskapen när jag precis lärt mig den? Vem vet?

Men ibland finns det en vits med att saker tar tid. I yoga hetsar man inte. Det finns inget mål. Vägen är målet.

En miljöväns stildilemma

Vad är det för poäng med att bry sig om stil och smak när man vill rädda planeten? Måste en miljövän anse det fult att bry sig om mode, inredning eller nya bilar? Om jag inte till hundra procent lever miljöidealistiskt kan jag lika gärna lägga ner, eller?
Trams, säger jag, vi miljömuppar är precis som alla andra. Vi gillar snygga saker. Vi gillar att se bra ut. Vissa av oss hårdbantar även fast det inte behövs, vissa av oss shoppar silkiga toppar från en modekedja eller drömmar om glansiga SUV:ar som går på biogas.
Skillnaden – det som skiljer en miljöengagerad person från de som bryr sig lite så där ibland – är ansvarskänslan. Medvetenheten om att det de gör varje dag faktiskt skapar förändringar, vilket gör att de ofta väljer att agera bortanför sina första impulser..
Det är lätt att fokusera på fel saker. Ge varandra dåligt samvete. Kommentera så där lite dömande när ingen lyssnar. En medveten livsstil innebär självklart inte vettlös konsumtion. Men likt en bulimiker kan vi ibland shoppa loss och sitta där bland glassiga kassar och känna illamåendet stiga i halsen. För det är inte så enkelt att stiga av det där shoppingtåget. Och en ansvarstagande konsument vill inte ge avkall på det goda. Att shoppa ekologiskt, second hand, närproducerat, återvunnet etcetera, är olika försök att kunna njuta av livet men ändå vara god. Eftersom vi utgår ifrån att vi, bara genom att leva, är onda.
Ett nytt sätt att se på saken är Cradle to Cradle. Enligt grundaren Michael Braungart måste miljörörelsen byta inställning. Den kan inte fortsätta prata om att ”minska fotavtryck” och om att avstå från saker. Vi kan inte utgå från att människan är ond, det gör det för tungt att leva. Den rätta vägen är snarare att titta på hur vi kan öka våra positiva fotavtryck. Att skapa livsstöttande system, där allt vi skapar är i harmoni med naturen snarare än en alienation från naturen. För att nå dit måste miljöansträngningar vara attraktiva och lockande.
För modeindustrin har det blivit en fråga som överskuggar verksamheten: är det överhuvudtaget legitimerat att sälja kläder när produktionen ser ut som den gör?  Vi har i detta nummer pratat närmare med några modeaktörer för att få deras syn på saken.
Wes Andersson är en regissör med uppenbar känsla för stil, läs om hans filmer och koppling till undervattensfilmaren Jaques Cousteau på kultursidorna. Läs också om Underbara Clara som förför sina läsare med flärdfulla skildringar från ett liv på landet med trädgårdsodling och köksrenoveringar. Missa inte heller Tomas Andersson Wij, vars övergång från stilmedveten trendpojk till pappaledig musiker gett honom flera nya insikter. Och lev livet, precis som du vill leva det!

Zen får sakerna gjort

Det är intressant med vad som driver människan till att få saker gjort. Teorier, som oftast går under namnet GTD (getting things done) flödar i cyberspace. Hur vi optimerar vår tid, blir väldans effektiva och får så mycket gjort som möjligt. Jag tilltalas av idéerna men skräms också. Ska vi verkligen vara så himla superdupereffektiva alltid?

Det finns ett annat synsätt, som handlar om att se till att inte så där himla mycket grejer hamnar på de där listorna. Där fokus snarare är på själva utövandet av uppgiften än på att få så mycket gjort som möjligt och hitta det mest ultimata systemet.

“It’s about the habits and the doing, not the system or the tools.”, skriver Leo Babauta på bloggen Zenhabits. Han har utvecklat ett alternativt synsätt som han kallar Zen to done (ZTD). Till skillnad från GTD så fokuserar ZTD på själva utförandet, att göra få saker bra och att föra upp så lite som möjligt på listan. GTD handlar om att få så mycket gjort som möjligt, men det borde snarare handla om att få rätt saker gjorda.

Han har gjort en lista på tio saker, där man bör öva på ett moment i 30 dagar, för att sedan gå vidare till nästa steg.

1. Använd ett anteckningsblock där du skriver ner allt du kommer på att du måste göra. Få det bort från ditt huvud.

2. Processa din inbox varje dag och besluta kring varje mail vad du ska göra med dem.

3. Planera varje dag genom att sätta upp de tre måste grejerna för varje dag. Gör dem tidigt så du får dem gjorda.

4. Fokusera på en sak i taget. Multi-taska INTE.

5. Ha s enkla listor som möjligt. Du behöver inget avancerat system, eller prova olika program.

6. Låt varje sak ha sin plats. Lägg inte undan dem för senare (lite likt punkt 2 tycker ajg)

7. Gå igenom dina mål vid slutet av veckan och utvärdera.

8. Ta bort allt utom de allra viktigaste uppgifterna. GDT handlar om att processa alla inkommande saker, det gör inte ZTD

9. Sätt upp rutiner och följ dem.

10. Leta efter arbete som du är passionerad för.

Källa: http://zenhabits.net/zen-to-done-ztd-the-ultimate-simple-productivity-system/

Jag tilltalas av Zen tanken och kommer nog anamma den mer framöver.