vår fixering vid att resa bort

Det finns en norm i Sverige kring att så fort det är skollov, långhelger eller semester så ska vi helst resa bort. Jag är den första att anamma den här normen och har alltid längtat efter de här små miniresorna som en gulkant på vardagen. Men börjar det inte kännas lite tradigt? Lite förlegat?

På senaste tiden har jag slutat längt bort. Det finns ju så mycket kul som arrangeras i närområdet. Som nu när höstlovet kommer; alla museer, bibliotek, kulturföreningar etcetera arrangerar massa roliga aktiviteter. Många är lediga med sina barn, kanske skulle vi för en gångs skull hinna umgås med varandra? Men nej, det ska flygas till Kanarieöarna, besökas vänner i andra sidan landet med hundratals mil sittandes i bilar kors och tvärs. Nej, det är ingen som hinner ses under höstlovet.. Folk kommer tillbaka till jobbet tröttare än innan och ännu värre är såklart miljöpåverkan av allt detta flaxande.

Det finns en rörelse som heter Jag stannar på marken. Jag kommer att flyga ibland (men väldigt begränsat) så jag är inte med i den. Men jag skulle kunna säga Jag stannar hemma, inte jämt, men betydligt oftare. Vill lära känna mina grannar bättre, ha tid att stanna och snacka vid grinden. Vill utforska lokala bibliotek och muséer, traska i den göteborgska skogen, andas in havsluften vid klipporna. Ta sovmorgnar med barnen. Slippa bilen. Slippa stress och barn som vill glo på skärmar under timmar på resande fot. Kom gärna över på en fika. Jag stannar hemma. Vi stannar hemma. Denna gång.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s