flickorna i mitt liv

Den här texten skulle handla om flickor. Inte om pojkar. Men samma dag som jag tänkte publicera den läste jag i nyheterna att han dött. The man. Sektledaren Charles Manson. Och jag bildgooglar honom för kanske tionde gången i år. Tittar på bilderna från då han var ung för att se spåren av lockelse hos honom. Och jag ser det. Tydligt. Jag ser precis vad det var flickorna gillade hos honom. Jag kan se något i blicken hos honom som kan vara det som fick dem att döda åt honom.

När jag läser mina gamla dagböcker från tonåren slås jag alltid av samma tanke: tänk att jag lät mitt liv överskuggas så av relationer till killar. Till längtan efter att vara populär, önskvärd, att vara “flickvänsmaterial”. Så mycket sorg över alla dessa killar och framförallt, så mycket tid som jag hade kunnat lägga på självförverkliganden, på intressen, på att ha kul. Om det finns en enda sak jag skulle vilja säga till mitt tonårsjag så är det “skit i killarna, ha kul istället med dina vänner”.

Det är därför som en sådan smärta, lättnad och förvirring uppstår när jag läser boken Flickorna, av Emma Cline. Det är över ett år sedan jag läste den nu, men jag tänker på den nästan varje dag. Historien baserar sig på flickorna som flockades runt kultledaren Charles Manson och som sedan begick mord åt honom. Den handlar om att som kvinna alltid förhålla sig till andra kvinnor, men framförallt förhålla sig till sin egen popularitet /rang hos män och att ständigt fokusera på att behaga dem.

Medan unga killar trimmar moppar, har kul och roar sig lite med flickor, så fostras flickorna i att ta ungdomsförhållanden med killarna på allvar. Det formar deras egenvärde. Det avgör deras öde.

Bokens Manson är en player, en pajas som egentligen inte är bra på något annat än att förföra kvinnor (och inte ens det verkar han ha varit så bra på). Kanske är det snarare att förtrolla kvinnor som är hans grej. En sån där konstnärssjäl, lite bohemisk och hippieaktigt “fri” spirituell snubbe. Gränslös. Vem har inte stött på en sådan? Och självklart lockar han till sig lite trasiga kvinnor som vill ha en fadersfigur.

Flickorna är en så ruskigt bra bok, troligtvis den som påverkat mig mest av alla böcker jag läst den senaste tiden. Medan jag läste den så släpptes en sten från mitt tonårshjärta: det handlade aldrig om mig, det var inget fel på mig. Jag var bara precis som alla andra flickor, ilurad att mitt liv skulle kretsa kring pojkarnas godkännande av mig, till killarnas bedömning. Att spendera år av den sköra ungdomen till att balansera på den den fina linjen mellan att vara madonna och hora. Vara mystisk, men också lätttillgänglig, moderlig och tillgiven. “Flickvänsmaterial”, helt enkelt.

Och jag tänker på flickorna i mitt liv. I min uppväxt. Det var de som var viktiga på riktigt. De gav mig intressanta tankar, vi gjorde roliga äventyr, de gav mig trygghet och kärlek. Till skillnad från relationerna med killarna, så var jag glad ihop med dem. Det är sorgligt och jag tänker på hur sorgligt det måste kännas för killarna. Och för Manson. Han var som en vampyr som sög kärlek ur flickor för att själv kunna leva. Tänka att vara sådan. Att inte ha förmågan att kunna ge kärlek själv. Riktigt sorgligt.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s