Till min son på ettårsdagen

Min älskade lilla pojke…

Det finns några saker jag vill berätta för dig, de få visdomar jag har. Det handlar om egenskapr och förmågor som är bra att ha, trots att de inte alltid är uppskattade. Lyssna noga:

Du kan gå hur långt du vill, men tänk noga efter först om det verkligen är det du vill göra.

Var snäll på riktigt. Säg inte ja till allt alla kräver av dig. Du behöver inte ge bort dyra gåvor och bjuda på påkostade middagar. Viktigare är att du lägger dig i och ifrågasätter när någon ser ut att må dåligt eller beter sig konstigt. Viktigare är att du är schysst och ställer krav på att andra också ska bete sig schysst, även om det kan kännas jobbigt att säga till. Det är riktig snällhet.

Skratta inte med dem som skämtar på andras bekostnad. Ifrågasätt skämt som gör någon ledsen.

Visa hänsyn. Ofta anses det bra att ta plats och “skita i vad andra tycker”. Men faktum är att det är rätt bra att tänka på vad andra tycker och att vara mån om att de tycker att du beter dig bra. Prata inte högt i mobiltelefon på tågets tysta avdelning, lämna plats när du möter någon på gångvägen, träng dig inte före i köer.

Skippa “ärliga” men meningslösa kommentarer om andras beteenden, som mest syftar till att visa vad bra du själv är.

Undvik att generalisera. Säg inte “män är så här och kvinnor är så här”, “muslimer tänker inte som vi” eller “hon var jäkligt snygg, men är säkert blåst”. Det finns inga enkla sanningar. Det finns inga mönster bland människor. Fördomar är fördomar. Det finns ingen sanning i dem.

Det kan vara bra att ibland rita upp kartor för att förenkla förståelsen av världen. Men glöm aldrig att kartan inte är verkligheten.

Var inte rädd. Rädsla är smärta som tas ut i förskott. Rädsla gör oss små. Men om du blir rädd ändå, be om hjälp.

Innan du dömer någon, prova hens liv i några dagar. Eller förresten, döm aldrig någon – du kan aldrig prova någon annans liv i några dagar. Och glöm aldrig att relationer inte alltid är kul, men att livet inte alltid handlar om att ha kul utan också till stor del om att finnas där för någon annan.

Tyck inte synd om andra för mycket, men var empatisk, solidarisk och hjälpsam i stora mängder.

Min lilla kille. Skit i allt du inte “får göra” för att du är kille. Visa känslor, gråt, bär rosa kläder, baka och strunta i att slåss. Då får du ett mycket rikare liv.

Respektera allt liv. Det lilla biet är en förutsättning för att du ska få mat på bordet och träden gör det möjligt för dig att kunna andas. Det är viktigt – glöm inte det.

Det är så mycket jag vill säga dig och jag längtar till den dag du kan förstå mig. Men jag längtar också efter att du ska lära mig: få mig att se världen med ett barns ögon, med nyfikenhet, med ärligt uppsåt, utan förutfattade meningar.

TIll sist: Lev rikt men eftersträva inte massa prylar. Lev idag för det är den enda tiden du verkligen vet någonting om. Älska så mycket och så många du kan, men mest av allt din mamma…

2 Comments

Filed under Uncategorized

En mammas kamp

Jag har fött ett barn. Det är exakt tre och en halv månad sedan. Det var en fruktansvärd upplevelse.

Så får man inte säga. Man ska säga ”Visst var det lite jobbigt, men det glömmer man snabbt, för det är ju värt det”. Och le sådär oskyldigt som att det egentligen inte gör så ont att föda barn som ryktet säger. Du får inte säga att det var fruktansvärt därför att:

  1. Kvinnor har fött barn i alla tider, det är naturligt, så varför ska du klaga mer än någon annan.
  2. Du ska vara tacksam över att du kan få barn när det är så många som är ofrivilligt barnlösa.
  3. Vi har ju så bra förlossningsvård i Sverige (!?). Tänk om du hade fått föda på ett jordgolv i Nairobis slum.
  4. Om du säger att det var en fruktansvärd upplevelse så kan det innebära att du inte tycker att ditt barn var värt det. Du måste på något sätt genomlida smärtan med ett leende på läpparna för att få säga att du älskar ditt barn.
  5. Nu är du mamma, och som mamma offrar man hela sin kropp på barnets altare och upphör att vara en självständig individ, nu är du bara mamma. Face it.

Men jo, jag ska faktiskt klaga lite, och jo jag älskar mitt barn galet mycket. Men att föda barn var för mig, och många andra, som att bli överkörd av en ångvält gång på gång och sedan bli uppsprättad och isärplockad och sedan ihopsatt igen.

Jag gick över tiden. Min väntan var tråkig. Jag var inte så rädd för förlossningen, jag tycker ju att jag är rätt smärttålig. Men det var trist att sitta och bara vänta i novembermörkret. Två veckor över tiden fick jag åka in till Mölndals sjukhus för att bli ”igångsatt” (det rekommenderar jag ingen) genom att få en ballong uppstoppad mellan benen. Det var helt ok. Jag kunde gå runt, äta lunch och gå på toa. Jag var taggad och tänkte att ”snart är det över”. Jag till och med njöt av smärtan och när ballongen ramlade ut efter sex timmar så kändes det som en seger. Det här var ju lätt.

Men efter att värkstimulerande dropp sattes in och jag hade bytt barnmorska ett antal gånger började det kännas motigt. Jag höll på att kvävas av smärta men tvingades vänta i över två timmar på narkosläkare för epidural-bedövning. Han var sur och stressad och suckade över att jag inte kunde sitta still. Jag skakade som ett löv av smärta och rädsla. Droppet verkade men effekten avtog snart. Några timmar senare upptäcktes det att droppet hade glömts att slås på av en stressad barnmorska. Så alla mina knapptryckningar för att få smärtstillande hade varit verkningslöst.

Inget hände. Jag öppnades inget mer. Jag hade bara jävligt ont.

Säkert tjugo olika barnmorskor, barnmorskestudenter och läkarstudenter hade grävt mellan mina ben, satt in sladdar på barnets huvud, katetrar eftersom jag inte kunde kissa, känt efter och grävt och rotat runt. Jag försökte vara trevlig fast jag bara ville skrika ”dra åt helvete alla jävla studenter, jag är en människa och inget studieobjekt”.

Smärtan gick aldrig ner. Jag hade fått lära mig att man har värkar och sedan paus, men jag hade inga pausar. Det gick ner något i intensitet ibland men annars hade jag pinsmärta i 30 sekunder av varje minut. Och det blev värre och värre.

Jag fick feber och kl 3 på natten bad jag om att få vila, att slippa droppet en stund. Jag fick vila i två timmar, men det gjorde ingen skillnad i smärta.

Barnets far fick inte ens en madrass, han fick ligga på sin jacka på golvet bredvid mig och försöka vila. Han fick inte heller något att äta, som tur var hade vi laddat upp.

Vid sex på morgonen drog det igång igen. Jag sippade i mig buljong, en tesked mellan varje värk. Jag kunde inte andas längre. Barnmorskorna kom och gick, de stannade inte speciellt länge. De bara tjatade om att jag skulle röra mig, gav mig lustgas (som jag bara tyckte var obehagligt) och kollade kurvorna. En försökte hjälpa mig att andas genom att trycka ner mina axlar. Jag hade krystvärkar, men inget hände.

Det fick bli ett akut kejsarsnitt klockan nio då de såg att barnet blev sämre. Det gick snabbt. Plötsligt var det många som tog hand om mig. Men jag var helt borta och förstod inte vad som pågick. De skar upp mig och tog ut bebisen. De sprang ut och kollade bebisen och sedan fick jag se hen i några minuter. Tills det började göra så ont att de fick söva mig. Jag vaknade upp klockan tre på eftermiddagen och fick träffa min lilla klockan fem, sex och en halv timme efter att hen plockats ut.

Men detta var bara början. Nu följde enorma magsmärtor, hög feber, blodförlust, illamående, massa slangar i armar och armveck, sprutor i benen. Jag kunde inte röra mig, jag fick ingen egen gåstol, sängen jag sov i var så hård att min rygg skrek av smärta efter någon natt. Jag kördes runt i min säng mellan olika avdelningar och röntgen av springande sjuksystrar som dundrade sängen i väggen trots att jag skrek av smärta.

På avdelningen där jag låg blev vi kompisar med flera av barnmorskorna, sjuksystrarna och läkarna. De var supertrevliga men var ofta för stressade för att ge oss det stöd vi behövde.

Jag grät floder varje dag. Amningen var plågsam. Jag ville bara sova, men kunde inte. Jag orkade inte äta, att kissa var jobbigt. Det tog en månad innan jag kände att jag kunde börja se mitt barn ordentligt, men än idag har jag många komplikationer kvar.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam och det är säkert många som tycker att vem är jag att klaga. Det finns så många sjuka som har det ännu värre. Det är jag medveten om och det ena utesluter inte det andra. Sjukvården OCH förlossningsvården måste få mer pengar och resurser. Är du sjuk eller svag eller ska föda ett barn ska du behandlas som en prinsessa. Du ska ha folk som lyssnar på dig, som finns vid din sida hela tiden, som ger dig smärtstillande direkt när du behöver den. Vi bor i ett välfärdsland – man ska inte behöva vridas i smärtor i timmar för att det bara finns EN narkosläkare i hela bygget.

Våra partners ska ha rätt till en säng och till mat, för de gör det jobb barnmorskorna inte hinner med. Vi ska ha tillgång till de hjälpmedel vi behöver inte bara om de råkar vara lediga. Ibland kan jag undra varför vi kvinnor går med på dessa usla villkor när vi ska föda. Är det för att vi har någon slags stolthet i att det ska vara förjävligt?

Jag är i alla fall med och stötar Barnmorskornas kamp, som pågår just nu. Där barnmorskor över hela landet söker mer pengar och personal för att kunna bedriva en human förlossningsvård. Och när vi ändå håller på med önskelistan – kan vi inte få lite skönare sängar och en varsin gåstol. Det är ändå vi mammor som pressar fram framtidens arbetskraft, hjältar och medmänniskor. Vi borde föda i palats…

2 Comments

Filed under Uncategorized

Knack på himlens port

Jag har alltid varit livrädd för döden. Från min tidiga ungdoms blomstrande år, när jag förstod att jag var dödlig och skakade mig igenom nätter av rädsla och ångest i min mammas mjuka famn, till mina dagar som 30-plussare när jag inser att jag inte längre är ung och “vad man gjort” helt plötsligt blir minst lika viktig som “vad man gör”. I tonåren förstod jag att det var vanligt att vara rädd för döden, men när det aldrig gick över, när min rädsla förvandlades till långvariga ångestproblem, förstod jag att jag var lite annorlunda är de flesta andra. Lite känsligare, lite för grubblande.

Alla som känner mig väl vet att det är en del av min identitet, min vardag, vet att rädslan ibland kryper in i min hud och inte vill ta sig ut. Den kommer ofta på nätter, svettandes och med andnöd sätter jag mig rakt upp och stirrar in i väggen. Nuförtiden kan jag titta på den fina människa som ligger bredvid mig och sover djupt, med sina mjuka lockar smekande över kinden. Det lugnar mig lite ibland, samtidigt som det kan ge mig en dubbelrädsla – tänk om HAN skulle dö!

Min rädsla är inte ett fint drag som gör mig svårmodig och intressant. Nej, den gör mig ful och blek, tjock och lat och det finns inget jag önskar mer än att den skulle försvinna. Ingen vet så väl som jag att rädsla är en smärta som tas ut i förskott – det enda goda det har fört med sig är att jag inte är rädd för speciellt mycket annat.

För några år sedan drabbades min tvåårige systerson av leukemi och hela min familj tvingades in i dödens väntrum. Långa dagar i sterila korridorer, längtan efter ett enda leende som fick oss att stundvis apa oss som clowner, skräcken när telefonen ringde, glädjen när han åt några tuggor, smärtan i att se de andras rädsla, den sturska minen som jag övade på kallsvettandes framför spegeln på sjukhusets stora toaletter. Väntan, längtan, hoppet. Samtidigt som det var jobbigt, gav det mig ett helt annat perspektiv på döden, på sjukdom. En mer hoppfull sådan, som att det fanns en trygg plats med massa kärlek…

 Idag har han varit behandlingsfri i över två år, lilla Joel, och på hans bara kropp ser man stora röda ärr som spår. Till helgen kommer han på besök för att gå på Barncancerföreningens årliga Lisebergsutflykt. Men vi räds ännu, och minsta hostattack för oss tillbaka till alla de iskalla dagarna för några år sedan, då vi promenerade runt i korridoren och bar sladdar till droppvagnen så att han skulle kunna leka utan avbrott.

För min vän Kristian är det värre. Han kom till oss på Camino för några år sedan för att praktisera och gjorde under sina få veckor hos oss stort intryck, som en av de bästa skribenterna jag mött. Trots en ganska kort karriär hade han en glöd och ett språk som få journalister får under ett helt liv av skrivande. Dessutom visade det sig att han var trummis i ett känt band, i somras såg jag dem uppträda på Peace & Love-festivalen, med en leende Kristian bakom trummorna. Någon månad efter den spelningen började Kristian må dåligt och det visade sig att cancern han besegrat ett år tidigare kommit tillbaka. Nu är han i dödens väntrum och jag kan bara föreställa mig vad han går igenom. Han skriver poetiskt om sina dagar på bloggen i kroppen min.

Jag har inga kloka ord att dela ut till någon, min ångest och rädsla gör mig varken bättre eller sämre än någon annan att trösta. Däremot kan jag förstå rädsla ganska bra. Framförallt den berättigade. Den som inga psykologer kan göra något åt. Den rädslan som ligger på den existentiella nivån är den svåraste att behandla – ingen av alla psykologer jag träffat har haft i närheten av en “lösning” på hur den ska hanteras. Och det hjälper inte att säga “tänk inte så mycket”, som jag ofta får höra. Inte heller hjälper käcka aforismer och visdomsord – de kan snarare göra det värre.

Men Joel, Kristian och andra som kämpar och alla de jag känt som frivilligt och ofrivilligt lämnat livet alldeles för tidigt – allt vi har och som vi vet något om, är idag. Där sitter vi alla i samma båt, frenetiskt paddlande för att hålla oss ovan ytan. Det kan kännas bättre att veta att man inte är ensam. Och för det allra mesta är det helt ok, mörkret hålls på avstånd och smärtan är hanterlig. Då brukar jag känna mig som Kenta som sitter på en parksbänk och matar fåglar och sjunger:  “Just idag är jag stark, just idag mår jag bra, jag förs framåt av kraftiga vindar. Just idag är jag stark, just idag mår jag bra, jag har tron på mig själv på min sida.”

Jag håller tummarna för dig Kristian, för Joel, för alla andra som kämpar med rädsla, sjukdom och smärta. Jag håller tummarna för att de dagar ni får, oavsett om det handlar om många många år eller om några veckor, blir fria från rädsla och sorg och fyllda av kärlek och glädje. Er styrka, ert hopp och er tro gör det lättare för en sådan som mig att stå ut med min rädsla. Om människor som liknar er finns i himmeln så måste det vara en fantastisk plats och ingenting att vara rädd för.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Leva med mer än fyra nyanser av brunt

Är du också en sådan där som ibland gråter framför bilder på svältande barn, som får ett stick i hjärtat varje gång du ser en hemlös eller som har svårt att möta medlemsvärvare för någon god organisation med blicken för att du känner dig taskig när du säger nej? För mig är det vardag att känna mig som att mina nerver sitter på utsidan av kroppen. Intryck blir ofta för mycket, jag tvingas lägga mig ner och blunda länge efter att ha argumenterat med någon och jag har svårt att umgås med vemsomhelst, jag väljer mina nära med stor omsorg, precis som jag väljer omvägar förbi sådant som smärtar för mycket att se.

Debatten om ”highly sensitive persons” (HSP) är stor idag på grund av att några nya böcker utkommit i ämnet. Bland annat skriver Elin Grelsson i Göteborgs-Posten den 20 juni en artikel med titeln ”Känslig och full av kraft”, som bland annat tar upp boken The highly sensitive person av Elaine Aron. Precis som hon skriver har debatten tidigare handlat om att det är problematiskt att vara en sådan person, att vi idag måste vårda vårt personliga varumärke, mingla, ruska av oss kritik, vara stresståliga, snabbt gå vidare, ta nya tag, vara flexibla och mobila. Känsliga människor passar inte in i tillväxtsamhället, där allt måste gå snabbare och vi måste orka ta in mer skit hela tiden. Neddragningar, vänner som mister jobbet, svältkatastrofer, klimatkatastrofer, egoism, att bli lämnad – vi måste bara ”hantera det” och leva vidare. Men det är inte så lätt för en HSP. Och kanske är det bra att de (eller vi) finns. Enligt Grelssons artikel borde HSP personer lyftas fram i samhället. ”Hög kreativitet, förmågan att arbeta självständigt, goda lyssnaregenskaper, lägre risktagande och större kapacitet att uppfatta detaljer är några av egenskaperna som författarna listar och som både samhälle och arbetsliv borde vara i behov av.” Dessa egenskaper leder ofta till välgrundade beslut och tänk om fler ekonomer, finansvalpar och politiker hade lite mer av dessa drag – vilket totalt annorlunda samhälle vi skulle ha. Tyvärr så krossas HSP direkt om de tar sig fram lite – ett sådant samhällsklimat har vi skapat. Det enda motmedlet är att bygga en mur omkring sig, där man inte släpper in någon som kan såra eller riskerar något som kan göra för ont. HSP kan ha tydliga strategier för att klara sig och därför märks dessa personer inte alltid i arbetslivet.

Jag tror att många HSP dras till smärta och sorg. Jag kan nästan njuta av att se andra människor skrika ut sin sorg i en film eller tycka att det är skönt att lyssna på extremt sorgsen musik så att jag får gråta lite. Det känns som att i kulturen finns det plats för känslighet, som inte finns i övriga samhället, en plats där det uppskattas och ses som en fördel. Ibland har jag tänkt att författare är det enda yrke jag kan ha, för då får jag grotta ner mig i sorg och elände hela dagarna. Vilken befrielse!

Jag vill också göra en distinktion mellan hög känslighet och att man är konfliktsökande, bekräftelsesökande eller uppmärksamhetstörstande. Känslighet handlar mer om det som ligger utanför en själv, för svåra frågor eller orättvisor. Dessa två är ofta motsatser har jag förstått, men rätta mig gärna om jag har fel.

Det kan kanske tolkas som att HSP är godare människor än andra men så behöver det inte möjligtvis vara. Jag tror snarare att många inte orkar med sin känslighet och att man därför blockerar saker som kan påverka en. De facto lider dessa människor ofta av ångest, panikattacker, fobier, sömnlöshet, kronisk huvudvärk eller andra typer av psykosomatiska eller psykologiska besvär. Att hela tiden vara superallert för ljud, ljus, dofter och subtila signaler är något som 15-20 procent av oss människor ”lider av”. Vi kan passa utmärkt som vinprovare och detektiver, men vi är usla som militärer eller telefonförsäljare. Vi är en grupp människor som rätt tillvaratagna skulle kunna utgöra en fantastisk kraft i samhället, om vi slutade hånas eller slutade träffa människor som hela tiden uppmanade oss att ”tänka positivt”, ”rycka upp oss” eller ”köra på”. Jag är evinnerligt trött på allt detta menlösa peppande och alla tramsiga affirmationer. Livet innehåller så mycket mer än fyra nyanser av brunt. Låt oss prata om det istället!

1 Comment

Filed under Uncategorized

Flykten

Plötsligt en dag bröt jag mig loss. Det var tydligen vanligt att man gjorde det som ungdom i den här världen. Jag skulle med något tåg, men hamnade på något underjordiskt ställe. Vi var flera där. Som revolutionerade. Jag kände mig så fri, så helt galet fri.

Jag gjorde precis vad jag ville. Tydligen ingick det att man blev känd, för min tidigare kasst sålda bok hamnade på topplistor och såldes tillsammans med andra försvunna ungdomars böcker. Men jag var inte försvunnen – jag rörde mig i samhället precis som alla andra. Som en vespa, snabb och rörlig. Ibland kunde någon känna igen mig och jag fick hitta på ursäkter. Vi levde på överflödet i samhället – det som andra ratade. Men mest var jag för mig själv, spionerande i samhället, sov på någon äng, sprang omkring.

Jag minns hur jag sprang på en tågstation, helt utan kläder. Till slut rafsade jag åt mig en sjal som jag svepte om mig. Jag kände mig så fri, så orädd, det fanns ingenting som kunde stoppa mig. Jag var något annat än samhället, ingen kunde hinna ikapp mig för det var ingen som visste hur man gjorde när man sprang fritt. De andra sprang bara för träning, jag sprang för livet.

En dag skulle jag åka kajak under en bro. När jag kom fram till bron och insåg att det blev ett för stort vattenfall på andra sidan så klamrade jag fast mig i bron. Jag blev räddad. Det kom en kille och plockade ner mig, en kille som var van att omvända flyktingar. Han ville visa för mig vad ett vanligt liv kunde innebära, vad mysigt det kunde vara att vara trygg. Givetvis blev jag kär. Han var så varm och mjuk och jag blev helt plötsligt rädd för att förlora saker igen.

Killen hindrade mig från det där, de där galet farliga sakerna. Han var fantastisk och jag kunde inte lämna honom. Så småningom klev jag tillbaka till världen med alla de andra. Jag blev en av alla dom igen. Jag valde att leva ganska anonymt. Men ingen kunde ta ifrån mig känslan av frihet. I drömmarna återvänder jag ganska ofta till den världen. I drömmarna finns det inga hinder, inga rädslor, ingen trygghetsjakt. 

Så drömde jag i natt. Så tänker jag ibland. Att balansera mellan frihet och trygghet är förmodligen bland det svåraste jag gör varje dag.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Det finns en by

Det finns en by. Vid sidan av den rinner en hungrig flod, lynnig och livlig som ett rovdjur. Vi badar i den ibland – men då gäller det att hålla i sig. Floden är blodet i våra ådror, pulsen i byn, faran och levebrödet på samma gång.

I byn ligger husen tätt, liksom på varandra, för att man ska ha nära till allt och alla. Restaurangerna, ja det är egentligen lite mer som hak, där står svettiga män och steker mat i hus utan väggar, och med låga tak. Matställena hänger ut över floden, som slukar oset som en hungrig best och belönar med en skjuihelvetes utsikt.

Här äter man fantastisk mat och dricker friskt, kallt vatten direkt från bergskällan.

På haket ramlar man in som man är, gärna rufsig i håret och vindpinad av stadens alla aktiviteter.

Staden är som en kåt tonåring i väntan på att festivalen ska börja. Spänningen darrar mellan takhusen och skrattet rullar över bergstopparna på andra sidan byn. Här springer vi för att vi gillar det, för att vi är glada och för att vi inte vill vänta. Det finns inga bilar, inga utsläpp och inget hat. Byn ligger tätt sammanlänkad med andra byar, med små skogsstigar som binder oss samman. Och jag är aldrig rädd när jag springer på stigarna, för det är alltid så många på gång till närliggande byar – för att fika med en kompis, för att hjälpa till att bygga ett nytt hus, för att dela med sig av sin nylagade mat.

Det är en by som älskar, och vi älskar den. Varje minut är så levande, varje sekund känns lika värdefullt som guldet som flyter i floden.

Aktiviteten är febril, det är ingen sovstad. Vi bygger, vi odlar, vi klättrar uppför bergen och flaggar åt våra vänner. Och gatorna är trånga, här säljs färsk frukt, barnen jagar varandra och paren dansar gärna en sväng under lunchen. Bagaren öppnar sina fönster så att doften bedövar hel staden, och får den att ta siesta när eftermiddagen blir lång. För när natten kommer tar vi fram eldarna, sagorna, berättelserna. Vi spelar instrument och sjunger, vi flirtar och skryter över dagens bedrifter.

Fiskarna hoppar i floden och gnistrar i gryningsljuset. När de första fiskarna drar på sig sina stövlar och står i morgonljuset med sina nät, slumrar en stor del av staden i hängmattor, på bäddar av blommor eller i sin älskades famn. 

Vi låter ingen vara ensam – de gamla bor med de unga, de ensamma bjuder vi in till våra enorma familjer. Vårt hem är vår by, vår värld – de svarta bergen, den glittrande floden och de favelaliknande huskonstruktionerna med sina gångar, torn och hemliga förråd.

Vi har festivaler lite då och då. Äppelfestivaler, primörfestival, fiskefestival och ett julfirande som varar i en månad. Vi sover när vi är trötta och gråter när det gör ont. Vi slutar när vi inte orkar längre och vi lyssnar när någon vill prata. 

I byn finns väldigt lite tid till att spela datorspel, titta på tv eller hänga framför en dator. Visst finns det dagar när vi tittar på film eller tider när vi gärna stänger oss inne för att göra beräkningar, skriva eller planera. Men när det är matdax ger vi oss ut på gatorna för att känna pulsen. Musiken drar igång, det är lite som att gå på en karneval vid midnatt. Vi klär oss gärna lite lustigt, det tycker iallafall folk i våra grannbyar som gärna kommer och deltar i våra fester. Vi har gärna masker, fjädrar, stora klänningar (ja både killar och tjejer), färgglada skynken och spetsar. Vi har tjocka kängor- det är det bästa i den tuffa terräng vi bor i och när elden brinner och musiken spelas slänger vi gärna av oss kängorna och dansar barfota i den bruna jorden.

Vi vaknar oftast samtidigt – när solen stiger upp och lyser på floden, då vet vi att det är dax. Då gnuggar jag mig i ögonen och går och badar i vattenfallet vid bergskanten. Jag börjar min dag med yoga och bröd med honung på. Jag skriver artiklar som jag gör på mina resor mellan grannbyarna. Ibland reser jag lite längre, ibland tar jag på mig jeans och skjorta och har möten i storstäderna. Ibland lämnar jag min by för att föreläsa i andra byar.

Vid den här tiden har samhället delats upp i mindre byar som placerats på strategiska ställen för att vi ska ha de bästa förutsättningar för att leva. Här lever vi i harmoni med naturen, djuren och människorna. Och har ömsesidigt utbyte med våra grannar. Här finns ingen fetma, ingen anorexia och inga välfärdssjukdomar, men kanske desto mer stora problem. Och vi är jäkligt glada att vi lever, varje dag.

Det finns en by. Eller kanske inte. Jag ska iallfall flytta dit en dag.

3 Comments

Filed under Uncategorized

Besök i det förlovade landet

”Kalifornien är en orgie i ohämmad individualism. Det lockar till sig företagsamma men kringdrivande människor – jägare och samlare snarare än odlare.” Orden är en minisammanfattning av boken Kalifornien av Joan Didion som jag läst under höstens Kalifornienresa. Överallt jag befann mig såg jag spår av att hon har rätt.

Joan kommer från Sacramento, staden dit människor kom mitten av 1800-talet som en första anhalt efter de höga bergen där många hade dött eller lämnats till sitt öde. De som kom över bergen var äventyrslystna, hungriga och letade efter det förlovade landet. Många hade offrat mycket i sitt liv för att komma hit. Det är inte förvånande att de hade en längtan efter frihet och framgång, något som blivit delstatens signum.

I USA finns både det bästa och det sämsta: här åt jag fantastiskt gott på ekologiska Raw Food-restauranger, skuttade sprudlande runt bland lokalproducerade, billiga, ekologiska grönsaker på enorma bondemarknader mitt i centrala Hollywood och mötte inspirerande aktivister i San Fransisco. Men jag åkte också SUV, hängde på luftkonditionerade köpcenter, stirrade på produkter och varor i mängder, och bodde under en period i ett Gated Community. I Kalifornien finns solen, möjligheten till att leva bara på solenergi, här finns den svala brisen från havet och möjligheten att klara sig utan luftkonditionering. Man kan bygga enkelt och odla sina egna apelsiner på tomten. Men varför utnyttjas inte denna potential?

Jag ville hitta svar och träffade människor som odlade sin egen honung, komposterade, levde off-grid eller ledde cykelkampanjer – fantastiska individer som tyckte att det var just individualismen som skulle lösa problemen och som sket i staten. Jag frågade en solelentusiast vad han tyckte om Teaparty-förslaget att halvera bensinpriset i USA och han svarade ”Det är bra, då får vi solcellsfantaster bara arbeta ännu hårdare med vårt budskap.”

Ja, någonstans där förstod jag USA lite bättre, samtidigt som jag insåg att det är ett land som inte kommer att göra stora förändringar politiskt, utan att det måste komma från folket. Så alla miljövänner –jobba hårt på att påverka era amerikanska vänner!

Detta är ett utdrag ur min ledare i Camino 25 med tema Den nya amerikanska drömmen

Image

1 Comment

Filed under Uncategorized

Stäng av!

Image

Håller vi på att arbeta ihjäl oss?

En gång i tiden trodde vi människor att när samhället industrialiserades, när informationsteknologin utvecklades eller datorerna kom så skulle vi inte längre behöva arbeta lika mycket. Vi skulle kunna arbeta några – kanske tre – timmar per dag och sedan ägna oss åt lättja, sex, mat och att umgås med vänner och familj. Alla som lever idag vet att så inte är fallet. Om man med lättja inte menar att halvsova framför tv:n.

Väldigt många människor jag känner arbetar till deras kroppar värker. Kronisk trötthet, huvudvärk, spända muskler och magproblem är symptomen och när de äntligen går på semester är de så slut att de drabbas av influensa eller magsjuka. Vi ser projektledare som sliter sitt hår fram till midnatt och folk som bokstavligen sover över på sina arbeten. Rationaliseringar, effektiviseringar, högre löner till högt uppsatta – drabbar de längre ner i kedjan. Datorerna räddade oss inte, istället har vi drabbats av informationsoverload och vi förväntas vara uppkopplade dygnet runt.

Vad är det allt handlar om egentligen? Borde inte vi alla sätta oss ner och fundera över 1. Vad som är viktigt i livet 2. Vad som behöver göras och 3. Hur vi gör det på bästa sätt?  Det inbegriper miljöfrågan, samhällets utveckling, våra individuella liv och det gäller definitivt våra arbeten. Hur skapar vi meningsfulla arbeten som fokuserar på rätt medel och på rätt mål? En av de personer som lockat till mest diskussioner på redaktionen har varit Timothy Ferriss, med boken 4 timmars arbetsvecka. Att arbeta fyra timmar kan ses som en dröm för många, medan många skulle undra vad de skulle göra med all den tid som blir över. För vad vi ägnar vår fritid åt är minst lika viktig som hur vi arbetar.

Vi blir lyckliga av att kämpa efter mening i livet. Och för att ha ett liv som känns meningsfullt bör du känna någon slags kontroll över din egen tillvaro – något som inte många känner idag. Att leva medvetet, ta medvetna beslut, ifrågasätta dålig företagspolicy och bekämpa orättfärdiga neddragningar är viktiga steg. Tillsammans kan vi skapa en mer hållbar värld. Men för det krävs pigga hjärnor, klara tankar och öppna hjärtan. Börja med att fokusera på det som är viktigt istället för det som är bråttom. Och gå hem och sov ut.

Detta är ett utdrag ur min ledare till Camino 23 med tema Re:work.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Ibland tar saker tid- låt dem göra det

Det har tagit mig trettio år att våga stå på händerna. Ibland tar saker tid. När jag väl vågade öppnade sig en helt ny värld för mig, där min kropp inte längre var en rädsla utan en möjlighet. I samband med lärdomen fick jag mitt första ryggskott. Hade kanske lärdomen att göra med en rädsla att förlora min förmåga? Att förlora kunskapen när jag precis lärt mig den? Vem vet?

Men ibland finns det en vits med att saker tar tid. I yoga hetsar man inte. Det finns inget mål. Vägen är målet.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

En miljöväns stildilemma

Vad är det för poäng med att bry sig om stil och smak när man vill rädda planeten? Måste en miljövän anse det fult att bry sig om mode, inredning eller nya bilar? Om jag inte till hundra procent lever miljöidealistiskt kan jag lika gärna lägga ner, eller?
Trams, säger jag, vi miljömuppar är precis som alla andra. Vi gillar snygga saker. Vi gillar att se bra ut. Vissa av oss hårdbantar även fast det inte behövs, vissa av oss shoppar silkiga toppar från en modekedja eller drömmar om glansiga SUV:ar som går på biogas.
Skillnaden – det som skiljer en miljöengagerad person från de som bryr sig lite så där ibland – är ansvarskänslan. Medvetenheten om att det de gör varje dag faktiskt skapar förändringar, vilket gör att de ofta väljer att agera bortanför sina första impulser..
Det är lätt att fokusera på fel saker. Ge varandra dåligt samvete. Kommentera så där lite dömande när ingen lyssnar. En medveten livsstil innebär självklart inte vettlös konsumtion. Men likt en bulimiker kan vi ibland shoppa loss och sitta där bland glassiga kassar och känna illamåendet stiga i halsen. För det är inte så enkelt att stiga av det där shoppingtåget. Och en ansvarstagande konsument vill inte ge avkall på det goda. Att shoppa ekologiskt, second hand, närproducerat, återvunnet etcetera, är olika försök att kunna njuta av livet men ändå vara god. Eftersom vi utgår ifrån att vi, bara genom att leva, är onda.
Ett nytt sätt att se på saken är Cradle to Cradle. Enligt grundaren Michael Braungart måste miljörörelsen byta inställning. Den kan inte fortsätta prata om att ”minska fotavtryck” och om att avstå från saker. Vi kan inte utgå från att människan är ond, det gör det för tungt att leva. Den rätta vägen är snarare att titta på hur vi kan öka våra positiva fotavtryck. Att skapa livsstöttande system, där allt vi skapar är i harmoni med naturen snarare än en alienation från naturen. För att nå dit måste miljöansträngningar vara attraktiva och lockande.
För modeindustrin har det blivit en fråga som överskuggar verksamheten: är det överhuvudtaget legitimerat att sälja kläder när produktionen ser ut som den gör?  Vi har i detta nummer pratat närmare med några modeaktörer för att få deras syn på saken.
Wes Andersson är en regissör med uppenbar känsla för stil, läs om hans filmer och koppling till undervattensfilmaren Jaques Cousteau på kultursidorna. Läs också om Underbara Clara som förför sina läsare med flärdfulla skildringar från ett liv på landet med trädgårdsodling och köksrenoveringar. Missa inte heller Tomas Andersson Wij, vars övergång från stilmedveten trendpojk till pappaledig musiker gett honom flera nya insikter. Och lev livet, precis som du vill leva det!

Leave a comment

Filed under Uncategorized