6-åringen

Jag vill förklara världen för dig.

Bryta ner det i pedagogiska Bamse-portioner och göra det lika viktigt för dig som det varit för mig.

Att förstå.

Att göra skillnad.

Att förstå skillnaden mellan ” Ät mer mat” och ”Ät upp din mat”.

Där är vi nu.

 

Dina ögon tittar storögt på mig när jag vill berätta för dig om vad mycket du kan göra.

Vilken skillnad du kan göra genom att gå din egen väg.

Genom att vara snäll.

Att inte ta skit.

Att rakryggad stå för vem du är och vad du vill.

Jag vet att det kan vara svårt.

 

Men så lämnar jag dig på skolgården, viskar i ditt öra hur mycket jag älskar dig.

Du stoppar händerna i fickorna och vandrar rakryggad förbi alla stora barn med dina enhörningsstrumpor och rosa vantar och går rakt fram till dina tjejkompisar.

 

Du sade till mig: ”Mamma, jag gillar mest tjejer.”

Jag svarade, ”Det är ok, jag brukar oftast gilla mest killar”. Du skrattade.

Jag sade ” Du får gilla vem du vill vet du, det är det som är så bra”.

Så gav du mig en kram.

 

Min fantastiska lilla 6-åriga pojke, med hela världen inuti.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Uncategorized

vår fixering vid att resa bort

Det finns en norm i Sverige kring att så fort det är skollov, långhelger eller semester så ska vi helst resa bort. Jag är den första att anamma den här normen och har alltid längtat efter de här små miniresorna som en gulkant på vardagen. Men börjar det inte kännas lite tradigt? Lite förlegat?

På senaste tiden har jag slutat längt bort. Det finns ju så mycket kul som arrangeras i närområdet. Som nu när höstlovet kommer; alla museer, bibliotek, kulturföreningar etcetera arrangerar massa roliga aktiviteter. Många är lediga med sina barn, kanske skulle vi för en gångs skull hinna umgås med varandra? Men nej, det ska flygas till Kanarieöarna, besökas vänner i andra sidan landet med hundratals mil sittandes i bilar kors och tvärs. Nej, det är ingen som hinner ses under höstlovet.. Folk kommer tillbaka till jobbet tröttare än innan och ännu värre är såklart miljöpåverkan av allt detta flaxande.

Det finns en rörelse som heter Jag stannar på marken. Jag kommer att flyga ibland (men väldigt begränsat) så jag är inte med i den. Men jag skulle kunna säga Jag stannar hemma, inte jämt, men betydligt oftare. Vill lära känna mina grannar bättre, ha tid att stanna och snacka vid grinden. Vill utforska lokala bibliotek och muséer, traska i den göteborgska skogen, andas in havsluften vid klipporna. Ta sovmorgnar med barnen. Slippa bilen. Slippa stress och barn som vill glo på skärmar under timmar på resande fot. Kom gärna över på en fika. Jag stannar hemma. Vi stannar hemma. Denna gång.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

den uppoffrande miljövännen

Stina Wollter pratade en hel del om “den fina flickan” som hon inte längre ville vara. Det gör också komikern Karin Adelsköld, som kämpat med utmattningssyndrom den senaste tiden. Hon har startat hashtagen #bakominstagram som likt #familylivingthetruestory syftar till att lyfta upp jobbiga saker. Karin växte upp med “gröna vågen”-föräldrar och blev själv en sådan som ska göra allt själv; från tygblöjor till barnen till att laga all mat från grunden.

Normen hur man ska leva som en äkta miljövän har länge varit uppoffrande. Helst ska du laga all vegansk ekomat själv från grunden, cykla överallt, vara självhushållande och odla, laga dina kläder tills de smular sönder och sedan använda dem i något häftigt DIY-projekt. Parallellt finns minimalism-trenden där du ska göra dig av med de flesta ägodelarna, bo litet, helst i ett hus på hjul. Snacka om att få prestationsångest, för samtidigt pågår ju livet..

Hur många miljövänner är inte utmattade? Jag känner alldeles för många och det är så sorgligt. Vi måste sänka kraven, bli mer tillåtande och backa varandra mer, snarare än att tävla i miljöbästhet. Vi måste orka fokusera på framtidens stora ödesfrågor och inte fastna i vardagstävlandet. Du duger!

Jag och mina kollegor på Camino drog i december igång kampanjen #draibromsen. Lite längre fram ska jag berätta mer om den. Som en del i den kampanjen skrev Karin Adelsköld en krönika om gurkmeja, mindfullness och svårigheten att älska sig själv åt oss, här är den.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

rätten att bara få vara

Jag träffade Stina Wollter sommaren 2016 första gången och uppfattade henne som “levande”, till skillnad från många andra offentliga personer som jag ofta uppfattar spelar en roll. Stinas tankar, ihop med andra kroppsaktivister jag följer, är viktiga för miljörörelsen. Det handlar om rätten att bara få vara, som en individ, inte bara som konsument. Och att vara nöjd med sig själv. En nöjd människa är en dålig konsument-som det heter.

– Det är helt fantastiskt den dagen människor förstår att normer är konstruktioner och vi har makten att konstruera om dem. Eller ifrågasätta dem. Eller vägra dem, sade Stina.

Miljörörelsen skulle behöva arbeta mer med ifrågasättandet av normer, inte bara normen att ta bil, flyga och äta kött utan även visa på andra förebilder och släppa fram nya människor som inte uppfyller normen för hur man ska se ut in i det offentliga rummet. Vad roligt det skulle bli att läsa något annorlunda i tidningarna dessutom..

Här är länk till min intervju med Stina Wollter i Camino

Leave a comment

Filed under Uncategorized

lite mer verklighet, tack!

Det är ok att gilla fina saker. Jag älskar fina saker, inredning, vacker natur, läcker design och fina bilder. Det är inget fel eller miljöskadligt i sig. Det som dock är skadligt är vårt samhälles oerhörda fixering vid det nya, unga och det som fyller vårt nuvarande skönhetsideal. Sociala medier förstärker detta.

Testa då och då att lägga upp lite vardagliga bilder, bilder på stök i ditt hem och när saker inte gått som du tänkt dig. Utöver att det är skönt att skriva av sig så hjälper det andra att sänka sina prestationskrav och du bidrar mindre till köphetsen och jämförelsekulturen som leder till onödigt shoppande.

Slutsats: moralisera inte över människor som gillar fina saker eller kläder. Vår känsla för skönhet och det nya driver utvecklingen framåt. Den hållbara framtiden måste också vara attraktiv för att vi ska vilja ta oss dit. Men undvik att bidra till “nytt”-hetsen.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

är miljövänner moraliskt överlägsna?

Är miljövänner moraliskt överlägsna? Eller är vi vanliga människor som alla andra?

Vi kan inte vänta oss att vi som individer gör en massa privata uppoffringar, det är inte så sociala varelser fungerar. Vi fungerar och agerar i flock. Idén om att miljömedvetna människor ska gå före och exempelvis sluta flyga är något som intresserat mig i många år. Många driver den linjen väldigt hårt, väldigt skamfyllt och argt. Men den utgår från idén om att människor agerar utifrån egna val och att vi har möjlighet, resurser och vilja att kunna välja annorlunda än flocken, trots att forskning visar att det är en oerhört liten del av de vals som görs som är våra egna. Den största delen kommer från samhällsnormer, familj, vänner och partner. Att sluta flyga kan då endast göras av människor som exempelvis har vänner med liknande åsikter. Visst kan det finnas individer som sticker ut, men då oftast som en del i deras eget identitetsbyggande som “annorlunda”.

Slutsats: för att minska flygandet bör debatten hamna på samhällsnivå, flygskatt eller flygransonering. Kanske varningstext på flygresor som på tobak? Själv tror jag mest på den så kallade tillsammanseffekten, baserat på idéer från Folke Tersmans bok Tillsammans. Det enda sättet att få folk att göra avkall på förmåner är att andra också måste göra det. Individuellt skuldbeläggande måste bort och gemensamma lösningar måste in. Vi behöver stötta varandras steg framåt mera och arbeta med att ge tydliga signaler på vad som är steg i “rätt” riktning.

 

Leave a comment

Filed under Uncategorized

flickorna i mitt liv

Den här texten skulle handla om flickor. Inte om pojkar. Men samma dag som jag tänkte publicera den läste jag i nyheterna att han dött. The man. Sektledaren Charles Manson. Och jag bildgooglar honom för kanske tionde gången i år. Tittar på bilderna från då han var ung för att se spåren av lockelse hos honom. Och jag ser det. Tydligt. Jag ser precis vad det var flickorna gillade hos honom. Jag kan se något i blicken hos honom som kan vara det som fick dem att döda åt honom.

När jag läser mina gamla dagböcker från tonåren slås jag alltid av samma tanke: tänk att jag lät mitt liv överskuggas så av relationer till killar. Till längtan efter att vara populär, önskvärd, att vara “flickvänsmaterial”. Så mycket sorg över alla dessa killar och framförallt, så mycket tid som jag hade kunnat lägga på självförverkliganden, på intressen, på att ha kul. Om det finns en enda sak jag skulle vilja säga till mitt tonårsjag så är det “skit i killarna, ha kul istället med dina vänner”.

Det är därför som en sådan smärta, lättnad och förvirring uppstår när jag läser boken Flickorna, av Emma Cline. Det är över ett år sedan jag läste den nu, men jag tänker på den nästan varje dag. Historien baserar sig på flickorna som flockades runt kultledaren Charles Manson och som sedan begick mord åt honom. Den handlar om att som kvinna alltid förhålla sig till andra kvinnor, men framförallt förhålla sig till sin egen popularitet /rang hos män och att ständigt fokusera på att behaga dem.

Medan unga killar trimmar moppar, har kul och roar sig lite med flickor, så fostras flickorna i att ta ungdomsförhållanden med killarna på allvar. Det formar deras egenvärde. Det avgör deras öde.

Bokens Manson är en player, en pajas som egentligen inte är bra på något annat än att förföra kvinnor (och inte ens det verkar han ha varit så bra på). Kanske är det snarare att förtrolla kvinnor som är hans grej. En sån där konstnärssjäl, lite bohemisk och hippieaktigt “fri” spirituell snubbe. Gränslös. Vem har inte stött på en sådan? Och självklart lockar han till sig lite trasiga kvinnor som vill ha en fadersfigur.

Flickorna är en så ruskigt bra bok, troligtvis den som påverkat mig mest av alla böcker jag läst den senaste tiden. Medan jag läste den så släpptes en sten från mitt tonårshjärta: det handlade aldrig om mig, det var inget fel på mig. Jag var bara precis som alla andra flickor, ilurad att mitt liv skulle kretsa kring pojkarnas godkännande av mig, till killarnas bedömning. Att spendera år av den sköra ungdomen till att balansera på den den fina linjen mellan att vara madonna och hora. Vara mystisk, men också lätttillgänglig, moderlig och tillgiven. “Flickvänsmaterial”, helt enkelt.

Och jag tänker på flickorna i mitt liv. I min uppväxt. Det var de som var viktiga på riktigt. De gav mig intressanta tankar, vi gjorde roliga äventyr, de gav mig trygghet och kärlek. Till skillnad från relationerna med killarna, så var jag glad ihop med dem. Det är sorgligt och jag tänker på hur sorgligt det måste kännas för killarna. Och för Manson. Han var som en vampyr som sög kärlek ur flickor för att själv kunna leva. Tänka att vara sådan. Att inte ha förmågan att kunna ge kärlek själv. Riktigt sorgligt.

Leave a comment

Filed under Uncategorized