it takes a village to raise a child

Jag tänkte skriva detta inlägg i samband med att några unga killar (barn) misshandlades av vakter i samband med en tågresa för några månader sedan.
Nu återkommer samma tankar när vi nyss genomförde Rocka sockorna-dagen och sociala medier kryllat av bilder på människor med olika sockor för att fira allas olikaheter och specifikt för att prata med varandra och sina egna barn om att människor med downs syndrom är helt ok.

Jag har svårt med den typen av kampanjer, men framförallt har jag så oerhört svårt med uppdelningen i “mina barn och andras barn”. Det kanske låter radikalt, men jag anser inte att det barn jag fött fram är “mitt” och jag anser inte att andras barn tillhör någon annan. Skulle man någonsin resonera så om vuxna?
Det är klart att jag vet att jag är vårdnadshavare för mitt barn och har ett extra ansvar att ta hand om personen och hjälpa den genom livet, men det innebär också att låta andra hjälpa barnet genom livet. Precis som jag gärna vill finnas där för andra barn som jag inte själv fött.

Det är olyckligt att så många tycks tro att man inte har ansvar för ett barn som man inte själv fött (eller bidragit med spermier till). Själva innebörden i uttrycket “it takes a village to raise a child”, betyder just att det inte bara är två personer som är ansvariga för ett barn utan en hel by, ett helt samhälle. Det kan vara svårare att se den uppenbara kopplingen om man inte bor i just en liten by, utan i en stor stad, och känna att man ansvarar för barn som man kanske aldrig sett förut. Men jag menar att man faktiskt har ett ansvar även för dessa barn.

Vi har skapat ett samhälle där det är blivit lätt att ropa på sina rättigheter, men så svårt att erkänna sina skyldigheter. Vi vill slippa ansvar, vi vill bry oss om oss själva och vår egen lilla kärna. De personer som anses “snälla” är de som bryr sig mest om sin egen familj och sina närmaste vänner. Personer som kanske “offrar” lite av sin närmaste familj för att hjälpa de som har det svårare anses vara sämre (inte i teorin , men i praktiken är det så). När det, enligt mig, borde vara tvärtom.

Det krävs ett helt samhälle för att fostra ett barn. Det krävs ansvarastagande vuxna som bryr sig om fler barn än bara sina egna, och då menar jag inte bara genom att ha ett fadderbarn i ett utvecklingland som familjen skänker pengar till en gång i månaden. Genom att vidga sin “bry sig om-krets” några kilometer så skapar vi ett samhälle som är säkrare för de egna barnen, som minskar risken för att “andras” barn växer upp och blir kriminella, våldsamma eller utanför. Om man ser att man även har ett ansvar för grannens barn med downs syndrom, istället för att tycka synd om de “stackars föräldrarna som har så fullt upp”, så skapar vi ett medmänskligare samhälle och bidrar till att de barn som växer upp idag ökar sin empatiförmåga och sin känsla för ansvar. Kanske kan man gå over till grannen och erbjuda sig att ta med barnet på en utflykt en dag tillsammans med sina barn? Kanske kan man bjuda in familjen till att komma närmare och inte visa rädsla för att de ska “ ta över”.

Jag har inget emot familjer, jag är själv del av en klassisk familjekonstellation – men jag önskar att alla, inklusive jag själv, kunde twista tankebanorna en aning och försöka vidga sin ansvarskänsla lite. Jag hoppas också att andra föräldrar kunde bjuda in mer. När jag födde min son, var det väldigt främmande för mig att säga att folk inte får komma på besök den första tiden (såsom en del experter råder till). För min son är inte min – han är en ny samhällsmedborgare och jag vill bjuda in så många som möjligt att älska honom. Så många föräldrar håller en benhård, beskyddande hand över sina barn och släpper inte in andra vuxna till mer än att få hålla en liten kort stund eller klappa lite…
Fram för lite mer öppensinnade föräldrar, mer empatiska grannar och mer kärlek – även till barn som inte är dina “egna”. Så skapar vi en bättre värld – inte genom att ha på oss olikfärgade strumpor en dag om året.

Leave a comment

Filed under Society, Uncategorized

Onsdag eftermiddag 17:02

Jag klickar bort och loggar ur.

Stänger ner och checkar ut.

Packar ner.

Stänger igen.

Kopplar bort. Kopplar ner. Kopplar av.

Reser hem.

 

Jag packar upp.

Plockar fram.

Plockar undan.

Plockar ner.

Rensar ut, rensar bort.

Sätter på.

Maskiner och apparater.

Flödet fyller mig.

Jag blockar bort.

Jag tittar på. Stänger av.

Pluggar ur.

Klickar bort.

Lägger undan.

Stänger ögonen och håller andan.

Pausfågeln sjunger mig till sömns.

 

1 Comment

Filed under Uncategorized

Till min son på ettårsdagen

Min älskade lilla pojke…

Det finns några saker jag vill berätta för dig, de få visdomar jag har. Det handlar om egenskapr och förmågor som är bra att ha, trots att de inte alltid är uppskattade. Lyssna noga:

Du kan gå hur långt du vill, men tänk noga efter först om det verkligen är det du vill göra.

Var snäll på riktigt. Säg inte ja till allt alla kräver av dig. Du behöver inte ge bort dyra gåvor och bjuda på påkostade middagar. Viktigare är att du lägger dig i och ifrågasätter när någon ser ut att må dåligt eller beter sig konstigt. Viktigare är att du är schysst och ställer krav på att andra också ska bete sig schysst, även om det kan kännas jobbigt att säga till. Det är riktig snällhet.

Skratta inte med dem som skämtar på andras bekostnad. Ifrågasätt skämt som gör någon ledsen.

Visa hänsyn. Ofta anses det bra att ta plats och “skita i vad andra tycker”. Men faktum är att det är rätt bra att tänka på vad andra tycker och att vara mån om att de tycker att du beter dig bra. Prata inte högt i mobiltelefon på tågets tysta avdelning, lämna plats när du möter någon på gångvägen, träng dig inte före i köer.

Skippa “ärliga” men meningslösa kommentarer om andras beteenden, som mest syftar till att visa vad bra du själv är.

Undvik att generalisera. Säg inte “män är så här och kvinnor är så här”, “muslimer tänker inte som vi” eller “hon var jäkligt snygg, men är säkert blåst”. Det finns inga enkla sanningar. Det finns inga mönster bland människor. Fördomar är fördomar. Det finns ingen sanning i dem.

Det kan vara bra att ibland rita upp kartor för att förenkla förståelsen av världen. Men glöm aldrig att kartan inte är verkligheten.

Var inte rädd. Rädsla är smärta som tas ut i förskott. Rädsla gör oss små. Men om du blir rädd ändå, be om hjälp.

Innan du dömer någon, prova hens liv i några dagar. Eller förresten, döm aldrig någon – du kan aldrig prova någon annans liv i några dagar. Och glöm aldrig att relationer inte alltid är kul, men att livet inte alltid handlar om att ha kul utan också till stor del om att finnas där för någon annan.

Tyck inte synd om andra för mycket, men var empatisk, solidarisk och hjälpsam i stora mängder.

Min lilla kille. Skit i allt du inte “får göra” för att du är kille. Visa känslor, gråt, bär rosa kläder, baka och strunta i att slåss. Då får du ett mycket rikare liv.

Respektera allt liv. Det lilla biet är en förutsättning för att du ska få mat på bordet och träden gör det möjligt för dig att kunna andas. Det är viktigt – glöm inte det.

Det är så mycket jag vill säga dig och jag längtar till den dag du kan förstå mig. Men jag längtar också efter att du ska lära mig: få mig att se världen med ett barns ögon, med nyfikenhet, med ärligt uppsåt, utan förutfattade meningar.

TIll sist: Lev rikt men eftersträva inte massa prylar. Lev idag för det är den enda tiden du verkligen vet någonting om. Älska så mycket och så många du kan, men mest av allt din mamma…

2 Comments

Filed under Uncategorized

En mammas kamp

Jag har fött ett barn. Det är exakt tre och en halv månad sedan. Det var en fruktansvärd upplevelse.

Så får man inte säga. Man ska säga ”Visst var det lite jobbigt, men det glömmer man snabbt, för det är ju värt det”. Och le sådär oskyldigt som att det egentligen inte gör så ont att föda barn som ryktet säger. Du får inte säga att det var fruktansvärt därför att:

  1. Kvinnor har fött barn i alla tider, det är naturligt, så varför ska du klaga mer än någon annan.
  2. Du ska vara tacksam över att du kan få barn när det är så många som är ofrivilligt barnlösa.
  3. Vi har ju så bra förlossningsvård i Sverige (!?). Tänk om du hade fått föda på ett jordgolv i Nairobis slum.
  4. Om du säger att det var en fruktansvärd upplevelse så kan det innebära att du inte tycker att ditt barn var värt det. Du måste på något sätt genomlida smärtan med ett leende på läpparna för att få säga att du älskar ditt barn.
  5. Nu är du mamma, och som mamma offrar man hela sin kropp på barnets altare och upphör att vara en självständig individ, nu är du bara mamma. Face it.

Men jo, jag ska faktiskt klaga lite, och jo jag älskar mitt barn galet mycket. Men att föda barn var för mig, och många andra, som att bli överkörd av en ångvält gång på gång och sedan bli uppsprättad och isärplockad och sedan ihopsatt igen.

Jag gick över tiden. Min väntan var tråkig. Jag var inte så rädd för förlossningen, jag tycker ju att jag är rätt smärttålig. Men det var trist att sitta och bara vänta i novembermörkret. Två veckor över tiden fick jag åka in till Mölndals sjukhus för att bli ”igångsatt” (det rekommenderar jag ingen) genom att få en ballong uppstoppad mellan benen. Det var helt ok. Jag kunde gå runt, äta lunch och gå på toa. Jag var taggad och tänkte att ”snart är det över”. Jag till och med njöt av smärtan och när ballongen ramlade ut efter sex timmar så kändes det som en seger. Det här var ju lätt.

Men efter att värkstimulerande dropp sattes in och jag hade bytt barnmorska ett antal gånger började det kännas motigt. Jag höll på att kvävas av smärta men tvingades vänta i över två timmar på narkosläkare för epidural-bedövning. Han var sur och stressad och suckade över att jag inte kunde sitta still. Jag skakade som ett löv av smärta och rädsla. Droppet verkade men effekten avtog snart. Några timmar senare upptäcktes det att droppet hade glömts att slås på av en stressad barnmorska. Så alla mina knapptryckningar för att få smärtstillande hade varit verkningslöst.

Inget hände. Jag öppnades inget mer. Jag hade bara jävligt ont.

Säkert tjugo olika barnmorskor, barnmorskestudenter och läkarstudenter hade grävt mellan mina ben, satt in sladdar på barnets huvud, katetrar eftersom jag inte kunde kissa, känt efter och grävt och rotat runt. Jag försökte vara trevlig fast jag bara ville skrika ”dra åt helvete alla jävla studenter, jag är en människa och inget studieobjekt”.

Smärtan gick aldrig ner. Jag hade fått lära mig att man har värkar och sedan paus, men jag hade inga pausar. Det gick ner något i intensitet ibland men annars hade jag pinsmärta i 30 sekunder av varje minut. Och det blev värre och värre.

Jag fick feber och kl 3 på natten bad jag om att få vila, att slippa droppet en stund. Jag fick vila i två timmar, men det gjorde ingen skillnad i smärta.

Barnets far fick inte ens en madrass, han fick ligga på sin jacka på golvet bredvid mig och försöka vila. Han fick inte heller något att äta, som tur var hade vi laddat upp.

Vid sex på morgonen drog det igång igen. Jag sippade i mig buljong, en tesked mellan varje värk. Jag kunde inte andas längre. Barnmorskorna kom och gick, de stannade inte speciellt länge. De bara tjatade om att jag skulle röra mig, gav mig lustgas (som jag bara tyckte var obehagligt) och kollade kurvorna. En försökte hjälpa mig att andas genom att trycka ner mina axlar. Jag hade krystvärkar, men inget hände.

Det fick bli ett akut kejsarsnitt klockan nio då de såg att barnet blev sämre. Det gick snabbt. Plötsligt var det många som tog hand om mig. Men jag var helt borta och förstod inte vad som pågick. De skar upp mig och tog ut bebisen. De sprang ut och kollade bebisen och sedan fick jag se hen i några minuter. Tills det började göra så ont att de fick söva mig. Jag vaknade upp klockan tre på eftermiddagen och fick träffa min lilla klockan fem, sex och en halv timme efter att hen plockats ut.

Men detta var bara början. Nu följde enorma magsmärtor, hög feber, blodförlust, illamående, massa slangar i armar och armveck, sprutor i benen. Jag kunde inte röra mig, jag fick ingen egen gåstol, sängen jag sov i var så hård att min rygg skrek av smärta efter någon natt. Jag kördes runt i min säng mellan olika avdelningar och röntgen av springande sjuksystrar som dundrade sängen i väggen trots att jag skrek av smärta.

På avdelningen där jag låg blev vi kompisar med flera av barnmorskorna, sjuksystrarna och läkarna. De var supertrevliga men var ofta för stressade för att ge oss det stöd vi behövde.

Jag grät floder varje dag. Amningen var plågsam. Jag ville bara sova, men kunde inte. Jag orkade inte äta, att kissa var jobbigt. Det tog en månad innan jag kände att jag kunde börja se mitt barn ordentligt, men än idag har jag många komplikationer kvar.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam och det är säkert många som tycker att vem är jag att klaga. Det finns så många sjuka som har det ännu värre. Det är jag medveten om och det ena utesluter inte det andra. Sjukvården OCH förlossningsvården måste få mer pengar och resurser. Är du sjuk eller svag eller ska föda ett barn ska du behandlas som en prinsessa. Du ska ha folk som lyssnar på dig, som finns vid din sida hela tiden, som ger dig smärtstillande direkt när du behöver den. Vi bor i ett välfärdsland – man ska inte behöva vridas i smärtor i timmar för att det bara finns EN narkosläkare i hela bygget.

Våra partners ska ha rätt till en säng och till mat, för de gör det jobb barnmorskorna inte hinner med. Vi ska ha tillgång till de hjälpmedel vi behöver inte bara om de råkar vara lediga. Ibland kan jag undra varför vi kvinnor går med på dessa usla villkor när vi ska föda. Är det för att vi har någon slags stolthet i att det ska vara förjävligt?

Jag är i alla fall med och stötar Barnmorskornas kamp, som pågår just nu. Där barnmorskor över hela landet söker mer pengar och personal för att kunna bedriva en human förlossningsvård. Och när vi ändå håller på med önskelistan – kan vi inte få lite skönare sängar och en varsin gåstol. Det är ändå vi mammor som pressar fram framtidens arbetskraft, hjältar och medmänniskor. Vi borde föda i palats…

2 Comments

Filed under Uncategorized

Knack på himlens port

Jag har alltid varit livrädd för döden. Från min tidiga ungdoms blomstrande år, när jag förstod att jag var dödlig och skakade mig igenom nätter av rädsla och ångest i min mammas mjuka famn, till mina dagar som 30-plussare när jag inser att jag inte längre är ung och “vad man gjort” helt plötsligt blir minst lika viktig som “vad man gör”. I tonåren förstod jag att det var vanligt att vara rädd för döden, men när det aldrig gick över, när min rädsla förvandlades till långvariga ångestproblem, förstod jag att jag var lite annorlunda är de flesta andra. Lite känsligare, lite för grubblande.

Alla som känner mig väl vet att det är en del av min identitet, min vardag, vet att rädslan ibland kryper in i min hud och inte vill ta sig ut. Den kommer ofta på nätter, svettandes och med andnöd sätter jag mig rakt upp och stirrar in i väggen. Nuförtiden kan jag titta på den fina människa som ligger bredvid mig och sover djupt, med sina mjuka lockar smekande över kinden. Det lugnar mig lite ibland, samtidigt som det kan ge mig en dubbelrädsla – tänk om HAN skulle dö!

Min rädsla är inte ett fint drag som gör mig svårmodig och intressant. Nej, den gör mig ful och blek, tjock och lat och det finns inget jag önskar mer än att den skulle försvinna. Ingen vet så väl som jag att rädsla är en smärta som tas ut i förskott – det enda goda det har fört med sig är att jag inte är rädd för speciellt mycket annat.

För några år sedan drabbades min tvåårige systerson av leukemi och hela min familj tvingades in i dödens väntrum. Långa dagar i sterila korridorer, längtan efter ett enda leende som fick oss att stundvis apa oss som clowner, skräcken när telefonen ringde, glädjen när han åt några tuggor, smärtan i att se de andras rädsla, den sturska minen som jag övade på kallsvettandes framför spegeln på sjukhusets stora toaletter. Väntan, längtan, hoppet. Samtidigt som det var jobbigt, gav det mig ett helt annat perspektiv på döden, på sjukdom. En mer hoppfull sådan, som att det fanns en trygg plats med massa kärlek…

 Idag har han varit behandlingsfri i över två år, lilla Joel, och på hans bara kropp ser man stora röda ärr som spår. Till helgen kommer han på besök för att gå på Barncancerföreningens årliga Lisebergsutflykt. Men vi räds ännu, och minsta hostattack för oss tillbaka till alla de iskalla dagarna för några år sedan, då vi promenerade runt i korridoren och bar sladdar till droppvagnen så att han skulle kunna leka utan avbrott.

För min vän Kristian är det värre. Han kom till oss på Camino för några år sedan för att praktisera och gjorde under sina få veckor hos oss stort intryck, som en av de bästa skribenterna jag mött. Trots en ganska kort karriär hade han en glöd och ett språk som få journalister får under ett helt liv av skrivande. Dessutom visade det sig att han var trummis i ett känt band, i somras såg jag dem uppträda på Peace & Love-festivalen, med en leende Kristian bakom trummorna. Någon månad efter den spelningen började Kristian må dåligt och det visade sig att cancern han besegrat ett år tidigare kommit tillbaka. Nu är han i dödens väntrum och jag kan bara föreställa mig vad han går igenom. Han skriver poetiskt om sina dagar på bloggen i kroppen min.

Jag har inga kloka ord att dela ut till någon, min ångest och rädsla gör mig varken bättre eller sämre än någon annan att trösta. Däremot kan jag förstå rädsla ganska bra. Framförallt den berättigade. Den som inga psykologer kan göra något åt. Den rädslan som ligger på den existentiella nivån är den svåraste att behandla – ingen av alla psykologer jag träffat har haft i närheten av en “lösning” på hur den ska hanteras. Och det hjälper inte att säga “tänk inte så mycket”, som jag ofta får höra. Inte heller hjälper käcka aforismer och visdomsord – de kan snarare göra det värre.

Men Joel, Kristian och andra som kämpar och alla de jag känt som frivilligt och ofrivilligt lämnat livet alldeles för tidigt – allt vi har och som vi vet något om, är idag. Där sitter vi alla i samma båt, frenetiskt paddlande för att hålla oss ovan ytan. Det kan kännas bättre att veta att man inte är ensam. Och för det allra mesta är det helt ok, mörkret hålls på avstånd och smärtan är hanterlig. Då brukar jag känna mig som Kenta som sitter på en parksbänk och matar fåglar och sjunger:  “Just idag är jag stark, just idag mår jag bra, jag förs framåt av kraftiga vindar. Just idag är jag stark, just idag mår jag bra, jag har tron på mig själv på min sida.”

Jag håller tummarna för dig Kristian, för Joel, för alla andra som kämpar med rädsla, sjukdom och smärta. Jag håller tummarna för att de dagar ni får, oavsett om det handlar om många många år eller om några veckor, blir fria från rädsla och sorg och fyllda av kärlek och glädje. Er styrka, ert hopp och er tro gör det lättare för en sådan som mig att stå ut med min rädsla. Om människor som liknar er finns i himmeln så måste det vara en fantastisk plats och ingenting att vara rädd för.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Leva med mer än fyra nyanser av brunt

Är du också en sådan där som ibland gråter framför bilder på svältande barn, som får ett stick i hjärtat varje gång du ser en hemlös eller som har svårt att möta medlemsvärvare för någon god organisation med blicken för att du känner dig taskig när du säger nej? För mig är det vardag att känna mig som att mina nerver sitter på utsidan av kroppen. Intryck blir ofta för mycket, jag tvingas lägga mig ner och blunda länge efter att ha argumenterat med någon och jag har svårt att umgås med vemsomhelst, jag väljer mina nära med stor omsorg, precis som jag väljer omvägar förbi sådant som smärtar för mycket att se.

Debatten om ”highly sensitive persons” (HSP) är stor idag på grund av att några nya böcker utkommit i ämnet. Bland annat skriver Elin Grelsson i Göteborgs-Posten den 20 juni en artikel med titeln ”Känslig och full av kraft”, som bland annat tar upp boken The highly sensitive person av Elaine Aron. Precis som hon skriver har debatten tidigare handlat om att det är problematiskt att vara en sådan person, att vi idag måste vårda vårt personliga varumärke, mingla, ruska av oss kritik, vara stresståliga, snabbt gå vidare, ta nya tag, vara flexibla och mobila. Känsliga människor passar inte in i tillväxtsamhället, där allt måste gå snabbare och vi måste orka ta in mer skit hela tiden. Neddragningar, vänner som mister jobbet, svältkatastrofer, klimatkatastrofer, egoism, att bli lämnad – vi måste bara ”hantera det” och leva vidare. Men det är inte så lätt för en HSP. Och kanske är det bra att de (eller vi) finns. Enligt Grelssons artikel borde HSP personer lyftas fram i samhället. ”Hög kreativitet, förmågan att arbeta självständigt, goda lyssnaregenskaper, lägre risktagande och större kapacitet att uppfatta detaljer är några av egenskaperna som författarna listar och som både samhälle och arbetsliv borde vara i behov av.” Dessa egenskaper leder ofta till välgrundade beslut och tänk om fler ekonomer, finansvalpar och politiker hade lite mer av dessa drag – vilket totalt annorlunda samhälle vi skulle ha. Tyvärr så krossas HSP direkt om de tar sig fram lite – ett sådant samhällsklimat har vi skapat. Det enda motmedlet är att bygga en mur omkring sig, där man inte släpper in någon som kan såra eller riskerar något som kan göra för ont. HSP kan ha tydliga strategier för att klara sig och därför märks dessa personer inte alltid i arbetslivet.

Jag tror att många HSP dras till smärta och sorg. Jag kan nästan njuta av att se andra människor skrika ut sin sorg i en film eller tycka att det är skönt att lyssna på extremt sorgsen musik så att jag får gråta lite. Det känns som att i kulturen finns det plats för känslighet, som inte finns i övriga samhället, en plats där det uppskattas och ses som en fördel. Ibland har jag tänkt att författare är det enda yrke jag kan ha, för då får jag grotta ner mig i sorg och elände hela dagarna. Vilken befrielse!

Jag vill också göra en distinktion mellan hög känslighet och att man är konfliktsökande, bekräftelsesökande eller uppmärksamhetstörstande. Känslighet handlar mer om det som ligger utanför en själv, för svåra frågor eller orättvisor. Dessa två är ofta motsatser har jag förstått, men rätta mig gärna om jag har fel.

Det kan kanske tolkas som att HSP är godare människor än andra men så behöver det inte möjligtvis vara. Jag tror snarare att många inte orkar med sin känslighet och att man därför blockerar saker som kan påverka en. De facto lider dessa människor ofta av ångest, panikattacker, fobier, sömnlöshet, kronisk huvudvärk eller andra typer av psykosomatiska eller psykologiska besvär. Att hela tiden vara superallert för ljud, ljus, dofter och subtila signaler är något som 15-20 procent av oss människor ”lider av”. Vi kan passa utmärkt som vinprovare och detektiver, men vi är usla som militärer eller telefonförsäljare. Vi är en grupp människor som rätt tillvaratagna skulle kunna utgöra en fantastisk kraft i samhället, om vi slutade hånas eller slutade träffa människor som hela tiden uppmanade oss att ”tänka positivt”, ”rycka upp oss” eller ”köra på”. Jag är evinnerligt trött på allt detta menlösa peppande och alla tramsiga affirmationer. Livet innehåller så mycket mer än fyra nyanser av brunt. Låt oss prata om det istället!

1 Comment

Filed under Uncategorized

Flykten

Plötsligt en dag bröt jag mig loss. Det var tydligen vanligt att man gjorde det som ungdom i den här världen. Jag skulle med något tåg, men hamnade på något underjordiskt ställe. Vi var flera där. Som revolutionerade. Jag kände mig så fri, så helt galet fri.

Jag gjorde precis vad jag ville. Tydligen ingick det att man blev känd, för min tidigare kasst sålda bok hamnade på topplistor och såldes tillsammans med andra försvunna ungdomars böcker. Men jag var inte försvunnen – jag rörde mig i samhället precis som alla andra. Som en vespa, snabb och rörlig. Ibland kunde någon känna igen mig och jag fick hitta på ursäkter. Vi levde på överflödet i samhället – det som andra ratade. Men mest var jag för mig själv, spionerande i samhället, sov på någon äng, sprang omkring.

Jag minns hur jag sprang på en tågstation, helt utan kläder. Till slut rafsade jag åt mig en sjal som jag svepte om mig. Jag kände mig så fri, så orädd, det fanns ingenting som kunde stoppa mig. Jag var något annat än samhället, ingen kunde hinna ikapp mig för det var ingen som visste hur man gjorde när man sprang fritt. De andra sprang bara för träning, jag sprang för livet.

En dag skulle jag åka kajak under en bro. När jag kom fram till bron och insåg att det blev ett för stort vattenfall på andra sidan så klamrade jag fast mig i bron. Jag blev räddad. Det kom en kille och plockade ner mig, en kille som var van att omvända flyktingar. Han ville visa för mig vad ett vanligt liv kunde innebära, vad mysigt det kunde vara att vara trygg. Givetvis blev jag kär. Han var så varm och mjuk och jag blev helt plötsligt rädd för att förlora saker igen.

Killen hindrade mig från det där, de där galet farliga sakerna. Han var fantastisk och jag kunde inte lämna honom. Så småningom klev jag tillbaka till världen med alla de andra. Jag blev en av alla dom igen. Jag valde att leva ganska anonymt. Men ingen kunde ta ifrån mig känslan av frihet. I drömmarna återvänder jag ganska ofta till den världen. I drömmarna finns det inga hinder, inga rädslor, ingen trygghetsjakt. 

Så drömde jag i natt. Så tänker jag ibland. Att balansera mellan frihet och trygghet är förmodligen bland det svåraste jag gör varje dag.

Leave a comment

Filed under Uncategorized